na genom svepet tydeligen skönjas. Puppan hårdnar, och öppnar sig omsider framtill, då flugan utkommer.
Af alla hittills bekanta Styngarter, äro deras flugor mer eller mindre håriga, liksom Humlor, och denna ludenhet af olika färg. Hufvudet stort, bredt och liksom uppblåst frammanför, kan liknas vid det af en Nattuggla, på hvilket de i Slägtkarakteren beskrifna knapplika spröten föreställa dess ögon. Under hvardera vingfästet sitter ämnet till en liten hopvecklad vinge, vid sidan förenad med det hvälfda fjället öfver de hos Tvåvingarne vanliga Vågstängerna (Halteres). I ändan af hanens bälg finnas två krokar inåt böjda, men hvilka uppresas för att omfatta honans bakdel under parningen. Honans deremot är mer spetsad och tillökt af en hornaktig slida med fyra leder, som indragas inom hvarandra, hvaraf den sista delas i ändan i fem flikar eller fjäll, men tre äro längre och dessa sluta sig alla liksom med en klo. Det är med denna slida, då den utskjutes och något inåt krökes som eggen läggas. På hvar fot synas två klor med ett fjäll under hvardera som en fotsåla, och ett hår emellan klorna.
Larven fordrar ofta hela året att vexa och fullkomnas, då Puppan hvilar ungefär två månader, men den utkläckta flugan öfverlefver blott några dagar sitt ändamål att paras och föröka sitt slägte. Under sin korta lefnad synes hon utmärkt ömtålig för kylan; en egenskap den hon liksom ärft från Larvens natur att så lång tid omgifvas af 20—30 graders högre värme, än den flugan får erfara.
Men den dolda vistelseort som Styngarterne äga under deras tillstånd som Larver, har gjort detta slägte mindre väl kändt än flera andra insekters, hvarjemte felaktiga anmärkningar bidragit hos de flesta författare till en förvirrad blandning af arterna med hvarandra. Några forskares oförtrutna möda har likväl i sednare åren spridt ljus öfver historien af dessa små men fruktansvärda djur, hvaraf de Svenska arterne, föreställde på bifogade tafla, nedanföre blifva beskrifna.
