säger, hvarken bär eller brister, emedan skaren sårar Elgens fötter, men bär Vargen, som slutligen upphinner och biter Elgen.
Utom nämde Rofdjur, anfalla Lodjur och Jagthundar ofta Elgarna. De förra hoppa hastigt ifrån marken på Elgen och det lyckas dem stundom att döda den, ehuru Elgen ofta mot ett träd under loppet afgnider Lodjuret. Jagthundar jaga Elgen liksom Vargen, och bita den då han är uttröttad. Ofta minskas Elgarnas antal af sjukdomar. Man har anmärkt, att den Boskapspest, som år 1752 härjade, sträckte sig äfven till Elgen och andra af Hjortslägtet. Fel i mjelten och utsot samt maskar i tarmkanalen äro vanliga Elgsjukdomar efter torra varma somrar, och i allmänhet hinner väl Elgen sällan öfver 16—18 år, emedan framtänderna då lossna och djuret dör af utmagring. Af Insekter plågas Elgen liksom annan Boskap; 3 arter af Styngflugsiägtet (Oestr. nasal., Bovis, & Tarandi), undergå inom Djuret sina förvandlingar, och en del skada huden genom sår och hål, som de deri göra, då de utkrypa till sin sista förvandling.
Menniskan är liksom de andra Djurens också Elgens farligaste fiende. Den uppmärksamma och af naturen skygga Elg-Hjorten skjutes vanligen med studsare och kula på långt håll. Hr. I. af Darelli sköt med en hagelbössa, laddad med kula, en stor Elghane, på 48 stegs afstånd och kulan gick tvert igenom Djuret vid bogarna, till bevis att ej huden gör ovanligt motstånd för kulan. När Djuret ligger och blir uppskrämdt, sträcker det bakbenen, stallar, liksom skrämda får, och i detta ögonblick plär Jägaren skjuta. Träffar ej kulan, trafvar Elgen bort och springer då ofta mycket länge, innan han stadnar. På snö-skare, som ej bär Elgen, och på skidor, lyckas det Jägaren någon gång att efter spåren, som äro ställda nästan som Oxens, förfölja Djuret och få skjuta än en gång. Har Elgen gått in i en skogsbacke, kan han ringas och drifvas på infoten, och på det sättet fällas; d. ä. om 2 Jägare följas åt, står den ena stilla vid spåret och den andre går på motsatta sidan om samma backe, att drifva Elgen tillbaka i samma spår som han gått in. Man plär af spåren kunna dömma om de äro efter hane eller hona. Den förra sätter spåren efter lättklöfvarna mera åt sidorna, och gångklöfvarne göra kortare, bredare och trubbiga-
