väl att Elgar fordom nyttjades för åkdon i Vesterbotten och att man med dem fortskaffat bref och Posten, samt att Konung Carl den 9:de förbjudit tamda Elgars bruk, emedan brottslingar med dem så hastigt kunde rymma; men om dessa uppgifter äro verkligen sanna, eller om man misstagit sig på Renar och Elgar, vågar jag icke afgöra, ehuru det sednare synes troligast. Man har sagt att Elgen vore i stånd att springa 36 mil om dygnet, men ehuru enligt Hr. af Darellis erfarenhet en ung Elghane kunnat på 7—8 minuter springa ¼ mil, lär det dock vara alldeles visst att han icke uthärdar ett helt dygn, äfven under mindre starkt lopp. Elgen vill ofta hvila och idisla, är af naturen lat och blir trög när han är något gammal. Tamda Elgar äta helst bröd, men äfven fint hö och kunna vänjas vid potates, dricka, vin, bränvin, och till och med tobak. Ärthalm skall hos dem orsaka förstoppning.
Brunsttiden infaller om hösten i Sept.; då äter hanen Squattra, blir vild, söker honan öfverallt, simmar öfver breda sjöar och strömmar och är stundom farlig att angripa. Blir han ond, uppreser och framskjuter han håren i manen och på strupknölen, hvaraf han får ett grymt utseende. Honan går drägtig 9 månader och sätter vanligen 2 af olika kön och någon gång 3 ungar; första gången dock merendels blott 1 enda, liksom gamla svaga Elghonor, hvilka också få blott en unge. Vid denna tid, eller i Maj, söker hon enslighet, framföder ungarna, än stående, än liggande och slickar dem torra. Vid pass 1 timma derefter försöker ungen att komma på fötter, då modern hjelper till med nosen; efter par dar kunna ungarne gå och följa modern, som första dygnet är stilla hos dem. De äro ljusbruna till färgen, men ej brokiga som Hjortens ungar, och di så länge mjölk finnes i spenarna eller efter brunsttiden nästa år; då de bli stora, ligga de på knä eller på ryggen, för att kunna di modern, som visar mycken omsorg för dem och blottställer sig gerna till deras försvar. Det är icke egentligen med hornen utan med fötterna, som Elgen angriper och försvarar sig. Ofta slår han med framfötterna och sparkar med bakfötterna så eftertryckligt, att hvarken Varg eller Björn våga anfalla honom, helst om Rofdjuret är ensamt och flera Elgar äro tillhopa. Vargen jagar Elgen trött lättast då snöskaren som man
