Sida:Svensk Zoologi.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

N:O 24.

BLOD-IGELN.

HIRUDO Medicinalis. På F. Werenimejä. På Fr. Sangsue. På Eng. Common Leech. På T. Blut-Igel. På D. Doktor-Igeln.

Kroppen är lång, nedtryckt, svartbrun med 6 gula ränder på längden; inunder flat, gulfläckig. Munnen tandad.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. I. 6. p. 3095. Cl. 6. Vermes. Ord. I. Intestina. — Faun. Svec. n. 2079. — Amœn. Acad. 7. p. 72. — Bergman i K. V. A. Handl. 1757. s. 308. T. 6. f. I. 2. — Gissler ibd. 1758. s. 95. — Salomon ibd. 1760. s. 35. — Cuvier Tabl. p. 631. — Jördens Helminth. 2. p. 88. T. I. f. 3-5. — Braun Egelarten. s. 24. T. 2. f. 1-9. — Poupart i Journ. de Scavans 1697. n. 28. — Morand i Mémoires de l'Ac. des Sc. 1739. p. 191. — Bonnet i Journ. de phys. 5. 1775. 70. — Valmont de Bomare ibd. 1774. Nov. — Patr. Sällsk. Journ. 1795. — J. Mangili epist. de syst. nerv. hirudinis Tic. 1795. Tab.




Det är svårt att uppge en allmän karakter hämtad från yttre skapnaden af kroppen eller af dess inre byggnad, genom hvilken man skulle kunna i alla hänseenden skilja Maskarne, egentligen så kallade, från Insekternes larver.

En del af dessa sakna fötterne, såsom tvåvingarnes och flere steklars, hvilka i deras ställe ha hår eller ludd eller endast tverringar på kroppen.

Sådana synas ock Maskarne vara; men de ombyta aldrig sin skapnad och fortplanta sig äfven i detta tillstånd. Många bebo andra djurs inelfvor liksom äfven ofta insekternes larver, medan somlige lefva i jorden eller i vattnet. Det är bland de sednare som Igelslägtet räknas, hvilket, danadt med en på längden utdragen kropp, horisontelt mer eller mindre plattad, och delad af många ringlika skrynklor, har egenskap att, utan tentakler och borst, medelst en efter behof utvidgad mun och stjert samt kroppens förlängande och förkortande framskrida, och derigenom visar sin skillnad från andra slägter bland Maskkräken.

Femton arter äro kände af Iglar, och åtta veta vi med visshet höra till vår Fauna. De fleste hålla sig i stående eller flytande Vatten utan sälta. Deras näringsämnen äro olika: en del föda sig af smärre vattenvexter, eller af de små kräk som lefva under samma yta som de, och ändtligen andre som nära sig af blod från djur som af naturen äga den varm eller kall.

Deras skapnad är Masklik, aflång och åt ändarne af-