Sida:Svensk Zoologi.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


24

BLOD-IGELN.

smalnande. Af en blöt sammansättning bestå de af en än tätare och fastare, än finare och genomskinlig mnskelsäck omklädd med en ytelig hud delt i ringar och hvarigenom djuret äger förmåga att utsträcka och förkorta sig. De större arternes yta betäckes dessutom af en annan mycket tunnare öfverhud som nedstiger genom munnen i tarmkanalen, och mellan dessa begge omklädningar afsöndras en slenivätska, som öfverallt genomtränger den yttre och gör den slipprig och Maskens utseende glänsande.

Hufvudkännetecknet består i tvenne särdeles organer vid kroppens ändar, medelst hvilka djuret temligen fort flyttar sig från ett ställe till ett annat, och dessa verktyg så olika till sitt Inge, äro äfven så skiljaktiga i deras byggnad och förrättningar.

Den bakresta delen af kroppen kallas vanligen djurets fot eller klacken. Den utgöres hos de flesta af en enkel rund skifva, på öfra sidan kullrig, på den undra platt och jemn. Likväl är denna form villkorlig efter omständigheterna.

Den främsta åter svarar mot hufvudet, och tjenar både som mun, hand, försvarsmedel, och kanske som en känsloorgan. Vid djurets fria rörelse synes den något utbredd, inunder kupig och liksom tvåläppad. På den öfra läppen upptäckas hos de meste Igelarter små svarta punkter olika i antal, form och läge. Man har inbillat sig att de äro djurets ögon, men försök anställda med starkt liusoch eldsken ogilla detta äfven som djurets rörelser, ty under dessa svänges hnfvudändan åt alla sidor, liksom att utforska belägenheten, der den kan fästas. Med verkliga ögon begåfvadt, vore desse rörelser icke nödvändige. Snarare äro de organer för känslan, så oändeligen olikformige hos Maskkräken; helst Iglarne märka den minsta rörelse i vattnet; sjelfva det lätta' krälandet af vatténlnsen på bottnen af glaset upptäckes af dem i ögonblicket. Utan tvifvel finnes dock det mesta af denna förmåga i främre ändan, hvaraf de framför allt betjena sig vid alla sina efterspaningar.

Då Igeln hvilar, förkortar han sig genom ringarnes hopdragande till hvarandra och håller sig fast älven vid den glattaste yta med mun och klack eller med hufvudet och stjertändan. Med läpparne formerade helt runda och med hopsnörpt svalg, får munnen då ett lika platt utseende som klacken, och begge bilda midtinunder en hålighet eller lufttomt tum, omkring hvilket kanten tillslutes. af dea veka huden. Men då han börjar röra sig,