Sida:Svensk Zoologi.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


5o IIÄ.ST-1GELN.

öm denna Igel icke är mindre seglifvad im. den furst beskrifne, är h.in åtminstone ömtåligare om han Hyttas ur det element, som håller hans yta smidig. Han torkar genast och dör. Alt blod är hans egentliga föda, bör icke med visshet påstäs. Ty med en mun oiika danad, saknar han de organer som göra honom skicklig till blodsugare, och ändå har man satt på hans räkning, att endast 9 samfält kunna aftappa bloden på en häst, och att han i nödfall kan användas som vanliga Iglar. Men om denna egenskap, som rimligt synes, felar honom, är han af naturen ickedessmindre storätare. Med en siillsam snabbhet långs r han och slukar de smärre och blötare vattenkräken, inrn de hårdskaliga undviker han ganska noga. Bergman släppte en Daggmask i en flaska ihop med tvenne, sådana Iglar, och de försökte att strax sluka den på hvar sin ända. Braun lade en Groda i samma kärl med 4 Häst-Iglar, hvilka inn;m morgonen derpå befunnos hafva dödat henne och inträngt till hälften i hennes mage. Genom sugande spränga de det blöta magskinnet och inkrypa mellan musklerne, då blodrören så mycket lättare kunna uttömmas. ■ rlen huru do skulle förmå att genomtränga en fastare hud, såsom Hästens, är icke lika begripligt. Man har väl sett kroppar af menniskor och större djur som någon tid legat under vatten, sedan de derur blifvit upptagne vara med Iglar besatte. Dessa kroppars yta, redan till någon del liksom upplöst, har så vida kunnat befordra Iglornes inträngande, mer, som det synes, att nära sig af den genom röta lossnade öfverhuden, än att uppsöka blodkärlen. Det är obilligt, att med teorier söka vederlägga en riktig erfarenhet, men det är, som Braun utlåter sig, svåit alt tro något mot öfvertygelsen, då den grumlar sig på kunskapen om en hos Häst-Jgeln felande byggnad att i synnerhet vara blodsugare.

Denna Igelns rörelser äro ickt så hastiga som BlodIgelns, och utom detta simmar han icke rätt fram, utan slingrar sig snedt upp och ned i vattnet. För öfrigt säges han visa en lika så stor retlighet i anseende till väderlekens ombyten som den vi redan ofvanför omtalat.

Tab. — fig. x. en Blod-Igel i nat. storlek, något utdragen och sedd på öfra sidan. — 2. den undra ell. buksidan. — 5. kroppen längs efter uppskuren. — a. de begge fållarne i munnen. — b. strupen. — c. tandraderne. —■ d. d. d. den inre lösa huden. — e. Ponparis ryggmerg. — f. f. eggstockarne. — g. ändetarmen. — h. i. k. delar hörande till fortplantnings-organerne. — 4. tänderne i dera-s naturliga läge , förstorade och skilde från den öfra afskurna delen af hufvudändan. — a. strupens öppning. — b. b. b. de tre tandraderne. — 5. munnen som den synes, då den är fastsugen mot platta glaset. — 6. hela bågen med sina uddar som utgöra hvarje tandrad; mycket förstorad. — 7? en Häst-Igel efter naturen.