Om denna Igel icke är mindre seglifvad än den först beskrifne, är han åtminstone ömtåligare om han flyttas ur det element, som håller hans yta smidig. Han torkar genast och dör. Att blod är hans egentliga föda, bör icke med visshet påstås. Ty med en mun olika danad, saknar han de organer som göra honom skicklig till blodsugare, och ändå har man satt på hans räkning, att endast 9 samfält kunna aftappa bloden på en häst, och att han i nödfall kan användas som vanliga Iglar. Men om denna egenskap, som rimligt synes, felar honom, är han af naturen ickedessmindre storätare. Med en sällsam snabbhet fångar han och slukar de smärre och blötare vattenkräken, men de hårdskaliga undviker han ganska noga. Bergman släppte en Daggmask i en flaska ihop med tvenne sådana Iglar, och de försökte att strax sluka den på hvar sin ända. Braun lade en Groda i samma kärl med 4 Häst-Iglar, hvilka innan morgonen derpå befunnos hafva dödat henne och inträngt till hälften i hennes mage. Genom sugande spränga de det blöta magskinnet och inkrypa mellan musklerne, då blodrören så mycket lättare kunna uttömmas. Men huru de skulle förmå att genomtränga en fastare hud, såsom Hästens, är icke lika begripligt. Man har väl sett kroppar af menniskor och större djur som någon tid legat under vatten, sedan de derur blifvit upptagne vara med Iglar besatte. Dessa kroppars yta, redan till någon del liksom upplöst, har så vida kunnat befordra Iglarnes inträngande, mer, som det synes, att nära sig af den genom röta lossnade öfverhuden, än att uppsöka blodkärlen. Det är obilligt, att med teorier söka vederlägga en riktig erfarenhet, men det är, som Braun utlåter sig, svårt att tro något mot öfvertygelsen, då den grundar sig på kunskapen om en hos Häst-Igeln felande byggnad att i synnerhet vara blodsugare.
Denna Igelns rörelser äro icke så hastiga som Blod-Igelns, och utom detta simmar han icke rätt fram, utan slingrar sig snedt upp och ned i vattnet. För öfrigt säges han visa en lika så stor retlighet i anseende till väderlekens ombyten som den vi redan ofvanför omtalat.
Tab. — fig. 1. en Blod-Igel i nat. storlek, något utdragen och sedd på öfra sidan. — 2. den undra ell. buksidan. — 3. kroppen längs efter uppskuren. — a. de begge fållarne i munnen. — b. strupen. — c. tandraderne. — d. d. d. den inre lösa huden. — e. Pouparts ryggmerg. — f. f. eggstockarne. — g. ändetarmen. — h. i. k. delar hörande till fortplantnings-organerne. — 4. tänderne i deras naturliga läge, förstorade och skilde från den öfra afskurna delen af hufvudändan. — a. strupens öppning. — b. b. b. de tre tandraderne. — 5. munnen som den synes, då den är fastsugen mot platta glaset. — 6. hela bågen med sina uddar som utgöra hvarje tandrad; mycket förstorad. — 7. en Häst-Igel efter naturen.
