hon för menniskor, men det minsta buller, äfven det fallande löfvet stör hennes säkerhet; hon spritter, rusar af och till, gömmer sig, framkommer åter, gör otaliga krökningar och försvinner tills rädslan omsider öfverger henne. Ju varmare luften är, ju lifligare hennes rörelser, och detta besannas mest i de under blidare luftstrek belägna länder. Hennes snabbhet gör merendels alla försök fåfänga att fånga henne, men någon gång gripen, använder hon icke minsta förmåga att försvara sig. På många orter, i Portugal, Spanien, Frankrike och Tyskland är hon ofta barnens tidsfördrif, stundom misshandlad, stundom smekt, och man har sett henne tam inom få timmar, äfven läppja saliven ur munnen på dem som hylla henne[1]. De gamle kallade henne derföre menniskornas vän[2], och man hade fordom en sägen, att det lilla menlösa djuret, af en naturlig ovilja till ormar, varnade de personer som händelsevis somnat på marken, medelst krälande på halsen och i ansigtet, från lifsfaran atl af sådana ovänner öfverraskas.
Således, långt ifrån att anses för giftig, en fördom sannolikt härledd från färgen af ytan, eller från idén om slägtskapen med andra fotlösa Amfibier, som vanligtvis förfära, har denna Ödla anspråk på en gynnsam medfart, att äfven förunnas tillhåll i trägården, der ett öfverlägse antal af maskar och insekter och äfven snäcksniglar, blifva hennes begärliga byte.
Snus af tobak är deremot ett gift för henne. Det minsta som kommer i munnen, uppväcker krampaktiga ryckningar, och hon dör genast derefter.
Laurenti tror att dessa Ödlor kunna ätas kokta eller stekta, så väl som flera slag hvilka man i Amerika torkar i solen, eller steker sakta öfver eld, hvilket der
- ↑ Emellan Tropikerne finnas flere arter små ödlor allmänt krinda för sin sällskapslikhet. Svartz såg på Jamaica och St. Domingo två slag, Lacerta bullaris och strumosa, begge vanligt anolis kallade, som äro mycket utmärkta för den röda blåsan de utdrifva under strupen vid åsynen af något oväntadt föremål. De inkomma genom de öppna fönstren i boningsrummen, förnöja sig åt blicken af menniskor, se liksom uppmärksamt på allt, löpa på bordet, och emottaga en fångad fluga som bjudes dem ur sjelfva handen.
- ↑ Homini amicus est conjunctissimus. Erasmus. Aldrovand. de quadr. digit. ovip. I. p. 629.
