Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
30
GRÅ ÖDLA.

så genomskinlig hud, att man på ena sidan ser en gul fläck och på den andra något grått i vatten simmande. Vid öppnandet finnes inom hvar en ödla liggande, hopvecklad, men redan helt formerad. Hanow anmärkte derjemte, att gulan hängde liksom med en nafvelsträng last vid ungen, alldeles som på Hajarnes foster. Före parningen ombyter den grå ödlan sin hud, och gör det ännu en gång innan vintern tillstundar.

Daggmaskar, flugor, syrsor och andra yrfän tjena dessa Ödlor till föda. Troligen äro de stundom mera tilltagsne, att äfven sluka sina slägtingar och sin egen afföda. Bechstein fångade en mer än vanligt tjock hona , hvilken han ansåg för eggstinn, men som hyste inom sig, då hon öppnades, en allmän Vatten-Ödla som, ännu vid lif, genast begagnade sin frihet. Även Edward omtalar en annan, som angrep en liten fågel liggande på sina nykläckta ungar i boet. Insekterne beskattas emedlertid mest, och desse fångas med tungan, som med obeskriflig hastighet utskjutes, något bred och i i ändan klufven, till färgen mörk samt betäckt med de finaste knottror (Needham). Likväl behålla de grå Ödlorna, i likhet med större delen af sina fränder, länge lifvet utan någon föda. Seba förvarade sådana i 6 månader utan minsta näringsämne, och de visade icke heller något tecken till uttömning.

Den långa smala stjerten består af ett stort antal knotor, hvilka vid minsta våldsamhet, äfven under Ödlans egna rörelser, lätt kunna åtskiljas, hvarigenom stjerten snart afbrytes emellan fjällringarne. Man har påstått att han kan återvexa, hvilket är på visst sätt sant, om han närmare ändan förkortas. Den återvuxne delen blir dock alltid smalare och får inga knotor som den förut hade; men afgår stjerten nära bålen, blir han knappast längre, utan blott rundar sig.

Ingen Ödla bär med mera skäl sitt tillnamn (agilis) än denna. Hennes kropp, smal och rund, saknar väl många andra Amfibiers mera lysande yta, men äger deremot den sällsyntaste smidighet. Man ser henne den sköna vårdagen, uppkrälande vid en sluttande vägg eller bergsida, under slingrande af stjerten njuta de solstrålar som här få dubbel styrka. Med lifliga blänkande ögon ser hon omkring sig, än för att med pilens fart fånga den fluga som nalkas henne, eller för att ombyta sin plats. Knappt skyr