Sida:Svensk Zoologi.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


50 HUMMER.

värnlösa ålder; likväl stundom lossade ifrån sitt fäste understjerten, kräla de omkring, men vid minsta fara eller ovanlig rörelse i vattnet, förena de sig hastigt i en klump inom sin fristad, tills de småningom större vuxna, lemna den och på egen hand söka deras bergning.

Hummerns föda består i sådana aminen som finnas på sjöbotten, såsom hafsvexter, vattenkräk, och som han är glupsk, komma äfven större djur på hans matordning, men i synnerhet sparas icke de liflösa iemningarne efter dem. Han visar alltid en större liflighet om sommaren än den kallare tiden al året. Man har äfven funnit Humrar händelsevis om vintern nära stränder alldeles utan känsla och orörliga. Den varma tiden hålla de sig närmare stranden, jnen då det fryser, gå de ut på djupet. I vattnet äro deras rörelser så hastiga, att, om de skrämmas, skjuta do lika fart med den flygande fågeln, och, som fiskare säga, hela i5 alnar och kanske mer. Gerna söka de då deras vanliga gömställen i någon klippas håligheter, och det är lika sant som det är besynnerligt, att de kunna i ögonblicket intränga, fastän öppningen synes knappast tillräcklig att släppa dem igenom.

Tvenne andra egenskaper förtjena också att anmärkas, neml. det årliga ombytet af skalet, och förmågan att äterlå förlorade klor och fötter.

Den årstiden då en större tillgång på födämnen gifves för Hummern såsom i Augusti, danar sig småningom en ny hud under det yttre skalet, hvilket bör ombytas. Kågra dagar förut ligger han helt stilla och liksom afmattad. Skorpan eller skalet kännes nu vid påtryckningen eftergifvande. Hummern börjar bli orolig, fötterne böjas och gnida hvarandra, än tumlar han på rvggen, än vänder han sig åter, kröker stjerten och igen uträcker honom, spröten darra, och han bemödar sig att genom sträckningar spränga den huden som förenar bålen med stjerten. Efter en kort stunds hvila, synes han skjuta kroppen tillbaka, hvarigenom alla hufvudets delar lossas. Nu utdrager han äfven klorna, ehuru det är knappt begripligt huru en sådan köttmassa kan återföras genom trängseln af så många leder. Men utan tvifvel vidgas deras föreningar och köttet blir löst som ett slemmigt ämne. Omsider dä detta skett, uppreses hufvudet och kroppen, och ef-