dessmindre dessa sinnen i mycken fullkomlighet, och oaktadt den tjocka pelsen som nästan vanskapar honom, är hans känsel ganska god. Äfven lukten är förträfflig, och kanske i högre grad än hos något annat djur, i följe af en mera vidgad yta af denna hos honom konstigt danade organ[1]. Han har köttiga lår och armar, på lika sätt som en menniska, kort hälben som tillskapar en del af fotbladet; 5 tår sittande midt emot hälen på bakfötterna och knotorna i de främre äro alla lika, ehuru tummen icke är särskilt, utan det tjockaste fingret är utåt på detta slags hand, ej inåt som på vårt slägte. Tårna äro derjemte korta och tätt slutna på alla fötterna. Han slår häftigt med ramen som menniskan med knytnäfven; men allt detta förliknande föreställer Björnen blott mer oformlig, och ger honom icke något företräde för andra djur.
Björnen är af naturen trumpen och vild. Hans lefnadssätt är ensligt och dystert, och könen, som lefva i engifte, nalkas endast under brunsttiden, som börjar ungefär vid 5 års ålder, vanligt mot slutet af Augusti eller som man säger, vid Bartholomei tid, och fortfar under den följande månaden. Parningen varar länge för hvar gång, med mycken lifaktighet och hvilande ögonblick till skiftes. Man har sett hanen begärligt bada sig efteråt. Honan går 6—7 månader dräglig, och ynglar under vintertiden i sitt hide och får ofta 5 ungar, men stundom 2 eller blott 1. Helt ensam i det gömsle hon valt sig och tillagat på de aflägsnaste trakter, vårdar hon der sin afvel, som dir hennes främsta spenar under 5 månader, då modern sjelf, såväl som under hela sitt vinterläger, icke njuter någon föda, och äger ändå 4 finger tjockt späck öfver hela ryggen. Det bör likväl icke nekas att hon slukar efterbörden sedan hon ynglat, hvilket förmodligen gaf anledning till den bekanta sagan i forntiden, att Björnhonan framfödde oformliga köttmassor, och gaf dem deras skapnad medelst stekande. Tvertom synas ungarne vackrare än de äldre i följe af deras korta och skinande hår. De äro blinda i för-
- ↑ I den anatomi af Björnens näsa som Steph. Lorenzini gifvit i Ephem. Germ. Ann. 9—10 (1680) p. 409, beskrifver han: 4 rader liggande planer af lameller, som äro åtskilde från hvarandra genom 3 perpendikulära, hvarmedelst mer än 50 mellanrum formeras, och göra således tillsammanslagde en stor rymd, hvarå flera luktpartiklar kunna verka, än hos de djur, hvilkas inre näsyta är af enklare sammansättning.
