Sida:Svensk Zoologi.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
46
VANLIG BJÖRN.

sta månaden, och ungefär 8 tum långa i början, ljusbruna med en hvit ring omkring halsen. Denna ring förlora de sedan småningom efter andra året; och ganska få behålla något tecken deraf vid tilltagande ålder. De födes utan tänder samt släppa de första efter 12 månaders förlopp. Hela sommaren följa de nu sin moder och ligga äfven i hennes hide den andra vintern och kanske den tredje, skyddade af henne med en omsorg, som ofta kostar hennes eget lif. Vanligen ynglar hon icke 2:ne vintrar efter hvarandra, men i sådant fall äro begge kullarne henne följaktiga. Under denna barndomstiden åtnöja de sig väl med vegetabilier, men bli, åtminstone det bruna slaget, köttätare efter det tredje året. Emedlertid kunna Björnar födas endast med bröd, hvarom de i Paris gjorde anmärkningar intyga, hvilka äfven förvissa om den höga ålder som Björnen kan uppnå, då en af de nu lefvande är 50 år gammal. Han vexer säkert till det 20:de året, och man har exempel att Björnhonan ynglat ännu i det 30:de, ehuru hon med åren aldrig får mer än en unge.

Honorna äro mycket vildare och farligare när de ynglat än hanarne, från hvilka de alldeles skilja sig efter parningen eller då de blifvit ungstinna, och det synes som de äfven frukta för dem, emedan de söka enrum till säkerhet för fostren, hvilka hanarne sägas genast uppfräta om dessa strax efter födseln komma öfver dem. Det är ock märkvärdigt, att om honan händelsevis skrämes ur hidet innan ungarne äro födde, fostret i ögonblicket kastas, mer eller mindre fullgångit[1], och att således aldrig någon björnhona blifvit skjuten med ungar i lifvet; ehuru man fordom föregifvit motsatsen.

Björnen har ett mumlande läte, och hvilket starkare kallas brumma. Stundom gnisslar han också med tänderna, särdeles om han är ond eller retad, hvartill han är lätt fallen, och blir då ganska vild. Ibland lycks hans elaka lynne härleda sig endast från nycker, och detta röjer sig ofta då han förlorat sin naturliga frihet. Han tämes utan mycken svårighet, och blir temligen foglig; men man bör ickedessmindre med grannlagenhet förfara med honom[2] i synnerhet icke slå honom på nosen, eller vid-

  1. Det säges ock att hon uppäter dem. Må hända någon gång, liksom kattan sina.
  2. Det är derföre Galenus säger: Ursum vero quamvis olim mansuefeceris, non tamen perpetuo habitu talem possidebis.