Sida:Svensk Zoologi.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
36
SIDENSVANS.

och qvickhet så utmärkt hos många andra af fågelskaran; kanske torde ock tillmälet af dumhet kunna med skäl tillegnas dem. De synas ofta så obekymrade om de försåtliga snaror som redan fångat några af svärmen, eller om det skottet som nyss gjort ett antal liflösa, att de i ögonblicket infinna sig på samma ställe, der nya faror vänta dem. De låta under allt detta höra ett qvitter, nästan ljudande: Ziziri, hvaraf de kanske på vissa ställen bära namn af Zinzirelle.

De äro lätt fångade och bli snart tama. I bur födas de med bär och frukter. Korn och frön förtäras icke så gerna, och kött mottages blott i högsta nödfall. Men det är icke sångstämman som skulle ge dem anspråk på denna omvårdnad: endast det verkligen vackra utseendet som naturen tyckes gifvit dem till skadestånd för deras mindre lifaktighet.

Sidensvansen har blifvit räknad bland läckerheterne på bordet, och har af somliga, må hända, ej alldeles billigt, fått företräde framför Trasten, som utgjorde ett af de utvalda faten för storätare bland Romrarne[1].

Tab. föreställer fågeln hälften så stor som i naturen.



  1. Inter aves Turdus, si qui me judice certet
    Inter quadrupedes, gloria prima lepus.

     Martial.

    Nil melius Turdo.

     Horat.