Böhmen har varit den Europeiska trakt, der man från äldsta tider trott Sidensvansen äga sitt tillhåll, och derifrån han tidtals gör sina utflyttningar till Södra Europa, Tyska orterna, Norra England och Skandinavien. Kring Petersburg, Moskow och andra ställen i Ryssland är vintertiden ingen fågel allmännare; men parningstiden beger han sig till Arktiska cirkeln. I Sibirien är han likvid sällsynt, ehuru Bell under sina resor sett honom kring Tobolsk i December. På somliga orter alldeles okänd, hafva under de vidskepligare åldrarne, då talrika svärmar af sådana fåglar oförmodligen visade sig, de samma blifvit ansedde såsom hotande spådomsmärken för en annalkande pestsmitta. Italienska tideböckerne, som bevarat minnet af den jordbäfning och vattenflöde som timade kring Ferrara 1671, anmärka äfven ankomsten af en myckenhet Sidensvansar, hvaraf allmänheten oklokt förutsåg en härjande farsot. Men sjelfva Aldrovand som lefde just i det skumma tidehvarfvet, anför som ett skäl mot samma fördom, att lika talrika skaror visade sig i Bologna vid Kejsar Carl 5:tes kröning, utan att någon smittsam krämpa sedermera inträffade. Också 1552, då dylika fåglar samlade sig i nejderne af Mayntz och Bingen till den mängd att snön deraf förmörkades, ansågs det af hopen för ett underverk, och man utgaf flera bilder på fågeln utan namn, som af ett okändt slag.
Det är otvifvelaktigt att Sidensvansarne flytta under sommarmånaderne till vissa nordligare trakter, t. ex. som Frisch påstår, till Tartariet, och att de der söka ihåliga klippor till nästen för deras tillkommande afföda. Rätt säkra uppgifter sakna vi likväl ännu om detta förhållande. Det är emedlertid om vintrarne som de visa sig skocktals på många ställen i Europa äfven som hos oss. Bär af rönn, enbuskar, nypon m. fl. äro då deras begärliga föda, bland hvilken torkade drufvor också räknas, som gifvit ursprung åt namnet Ampelis. Andra trädfrukter, äplen, mandlar, tallkottfrön sägas dessutom tjena dem den blidare delen af året såsom närande ämnen.
De äro sällskapslika fåglar, hvilka aldrig finnas ensamma, och man tillägger att de af naturen visa hvarandra en särdeles vänlighet, i det de dela födan icke endast makarne utan hanar och honor äfven sinsemellan. Men deras fysionomi förråder brist på den liflighet
