platt än rund, hopsatt af 10 leder, med dubbla ringar emellan hvar, som åtskilja dem. Grundfärgen är rödbrun och askgrå, men inunder något blekare. Vid sidorna af hvar led sitta tofsar af svarta styfva hår, som äro längst vid den öfversta. Hela ytan är betäckt med korta hår, och 5 rader blekbruna vårtor löpa långsefter ofvanpå bälgen, äfven som på lika sätt och vågvis gående ränder på undra sidan. Tre par blekgula och genomskinliga fötter utgå från sidorna af bålen; det medlersta paret har 4 leder, det första och sista blott 3, likväl är det tredje starkast och gömdt under bälgen. I stället för klor slutas fotspetsarne med syllika uddar.
Så skapad och utrustad väljer larven, redan från sin första ålder, sitt tillhåll i sanden, i hvilken naturen lärde honom att ensam och utan biträde forma ett för hans födkrok passande näste. På sandiga trakter, stundom i skogsbrynet, i synnerhet der solen starkast verkar, upptäcker man här och der en större eller mindre grop af trattlik figur och 1—3 tums tverlinie vid öfversta omkretsen. Dessa äro spår efter larven, och se här de konstgrepp han brukar att förfärdiga dem. För att finna ett passande ställe på ytan af det sandiga fältet, kryper han först temligen vidt omkring eller ock i slingrande riktning, liksom att undersöka om något hinder skulle möta honom. Under detta går han baklänges, aldrig framåt, och alltid med kroppen betäckt af sanden. Passar belägenheten honom, så återkommer han, sedan han gjort en omkrets till stället der han började, och vänder sig derpå inåt, och fortfar beständigt i spiral gång tills han hinner till medelpunkten. Nu är då anläggningen gjord, men som gropen för ändamålet fordrar en skållik skapnad, så måste den sanden som vid de första fårornas formerande qvarblifvit, bortskaffas, och till den ändan begagnar larven sitt breda hufvud och i kors slutna käftar, på hvilka han, under hufvudets hastiga rörelser åt sidorna, samt med tillhjelp af rötterna, än på ena än på andra sidan, upphämtar sanden, och genast som en blixt kastar sig bakåt i höjden och med detsamma slänger sanden ofta qvartersvidt ur gropen. Arbetet fortsattes alltid utifrån inåt, liksom kring basen af en kägla, hvilken beständigt aftager genom den nedskridande sanden och slutligen försvinner, då gropen, uttömd, erhåller det djup och vidd och den jemna sluttning som erfordras. Djupet är vanligt ⅔ af vidden upptill.
