nade tillstånd, eller då den blifvit Slända; men som det icke är i denna egenskap den vunnit ryktbarhet, uran såsom larv, så bör en nogare detalj anses lika intressant som märkvärdig.
Albertus Magnus[1] är troligen den förste som omtalat Myrlejonet och gifvit det namn, hvilket han trodde svarande mot det lilla djurets natur att försåtligtvis föda sig på bekostnad af de kring fältet irrande myror och skridfän. Men det var blott larven som kändes, och man kunde under många sekler icke ens gissa till dess efter plundringstiden förestående förvandling, hvilken Valisneri och Poupart med kännares ögon först anmärkt, och hvarom Réaumur och Rœsel sedan lemnat föga öfrigt att tillägga.
Utkläckt ur egget börjar larven efter hand att tilltaga, men likväl långsammare än andra skråpukar. Vid förloppet af 14 dagar är han ännu icke större än en vägglus, men då han fullkomligt utvuxit blir han ungefär 6 lin. lång, och liknar vid hastigt åseende en aflång spinnel. Hufvudet är rundadt och bredt utan mun, men beväpnadt framtill med tvenne gulbruna käkar, hvassa i ändarne och litet inåt böjde (som en kniptång), och från midten till basen något bredare. Vid inre kanten ses tre märkliga uddar eller syllika tänder, med flera kortare emellan dem, äfvensom på yttre sidan. Innantill bildas i hvardera käken en kanal eller balja, som omger ett trådlikt styft rör af lika längd, hvarmed larven liksom pumpande suger vätskorna ur det af hans käkar gripna och qvarhållna rofvet, emedan andra munverktyg alldeles saknas. Tätt jemte käkarne sitta ofvanför 2 korta spröt och bredvid dem 2 svarta fläckar, i hvilka upptäckas 6 glänsande punkter, dem Rœsel håller för ögon. Flera smärre bruna fläckar samt hår äro dessutom öfver allt spridda, också på den bakom hufvudet smalare delen eller bålen, hvilken, småningom bredare, förenar sig med bälgen som har en oval form, mer
- ↑ Han lefde i 15:de seklet och var ganska liten till vexten, men fick sannolikt sitt tillnamn i anledning af sin, för tiden, ovanliga lärdom. Han dog 1280, 87 år gammal, orh lemnade 21 vol. i fol. af egna arbeten efter sig. Om Myrlejonet (Μυρμηχολειν, Formicaleo) säger han: Insidiatur Formicis animal Erucæ parvæ simile, in sabulo foveam sibi fingens hemisphærii forma, in cujus apice, quasi polus, foramen existit angustum, ex quo improvisus insultat formicis easque devorat. Strabo och Cardanus nämna också något dylikt, hvilket äfven Aldrovand anför, och i sednare tider Scheuchzer.
