Sida:Svensk Zoologi.djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


PEHL-MUSSLA. 45

befunnits hysa nästan lika kostbart ämne lör GrannlåtsKrämaren.

Längre tid tillbaka bemödade man sig att utfinna orsaken till perlornas danande; men alla dessa meningar ha varit dels orimlige, dels vacklande hypoteser. Plinius, Solinus och andre deras samtidige, trodde att Perlorna alstrades af Himmelens dagg *)$ att musslan, uppsimmande till vattenytan, öppnade sig under morgonstunden och mottog daggen, hvilken som en flytande perla inneslöt» i musslans kropp, och vann der sin hårdhet, skapnad och färg, liksom vissa flytande ämnen förvandlas i jorden till kristaller, eller blommornas safter till håning eller vax i biets inelfvor. Men om äfven den satsen kunde fursvaras, nekades verkligheten genom den äkta musslans oförändrade säte på klipporna under vattnets yta. Men huru Jångt ifran detta diktade himmelska ursprung härledde väl Aldrovand perlorna? Han sade dem blott vara musslans afskräden och orenligheter, som genom längre förstoppning tillhårdnat utan att åter kunna afföras. Andre ansågo perlorna såsom egg af de djur hos hvilka de funnos, men då de äro så olika till storlek och sammansättning, och s;>ii<!da i flera af djurets delar, i magen, i det svepe som omger kroppen äfvensom på alla muskulära ställen, så blir denna förmodan icke antagligare än den af GeoJJroi, att perlorna borde räknas bland Bezoarer eller lagervis tillskapade stenarter i djurkroppen. Nästan af lika tanka var Réaumur **), som ansåg dem blott vara sjukdoms-tillfälligheter, h irkomne af någon oordning i djurets organisation, och sökte att bevisa sitt påstående med skäi som vunnit bifall hos många ***), hvilka äfven liknat dem vid \årtor eller annat utslag. Gissler \) höll dem för att vara hvad de verkligen äro, af lika beståndsdelar med musslan. Han fann ämnen till perlor inom djurets inelfvor i musslans nedersta delar der han trodde dem danas, och att dessa små runda, liksom tillredda perlemor-stycken drifvas genom djurets andande och lifsrörelser inrmellan den hinnans lameller som omkläder kroppen och skalen innantill, och få under vägen hvarftals en ständig tillvexi, tills de stanna

•) Perlan kajlades dtrför» Caeleitis filia roris.

  • •) Mem. de 1'Acad. des Sciences 1727.

•") Encyclop. par Diderot toI. 25. p. 58& t) Kongl. Veit. Akad. Handl. 176a. s. 74-