Ormens föda består af Maskar, Insekter, Skorpioner, Ödlor, Grodor, Fåglar, Råttor och äfven andra Ormar samt stundom egna nyfödda ungar. Under den långsamma och tröga matsmältningen befordras röta, hvilken tillika med egna körtlar, som afsila ett vidrigt luktande ämne, orsaka den äckliga och oangenäma lukt, som åtföljer Ormen. Dess lifstid, ehuru icke med säkerhet bekant, synes vara ganska lång. Man har påstått att Ormen kunde lefva ett år eller längre utan föda. Sådana som jag hållit instängda utan mat, hafva ej uthärdat öfver 3 månader. Pennant omtalar dem, som lefvat dubbelt längre tid, och Boyle har funnit att Ormen i nästan lufttomt rum, ännu efter 1½ timma, visat tecken till lif; och då man efter 24 timmars förlopp insläppte luft, ägde den ännu någon retlighet. Under vatten, till och med i Spiritus, skola de äfven kunna lefva flera timmar. Allmänna Huggormen sönderstyckad på mångfaldiga sätt, visar rörelse och lifstecken i alla bitarna. Det uttagna hjertat fortsätter sin rörelse flera timmar; hufvudet skildt från kroppen öppnar och tillsluter munnen såsom förut och dess bett är lika farligt. Tobaksolja och oljan af Lagerkirsträdet synas vara gift för Ormen. Under åska och då elektricitet är i luften, tyckas Ormar må bäst; tvertom händer det med de flesta andra djur.
Om hösten i kalla klimat söker Huggormen skydd i jorden, under stenar, ruttna träd m. m. mot den annalkande vinterkölden, af hvilken han snart öfverraskas och kommer då i tillstånd af Dvala. Ofta finnas flera tillhopa utan allt slags föda och rörelse; blodens omlopp sker ytterst långsamt; de andas icke och väckas af ingen annan retelse än af värme. Märkvärdigt är att Ormarne, om våren vakna nästan vid samma ringa varmegrad, som om hösten var för svag att bibehålla deras fulla liflighet. Orsaken dertill torde finnas i vårluftens egna beskaffenhet och kan hända äfven i det slags svaghet, som fortplantningen öfver sommaren kunnat åstadkomma. Kölden synes förstöra den yttre eller gamla huden och en ny bildas derunder. Om våren afklädes derföre den gamla, och den nya, i början tunn och ömtålig, hårdnar snart, och har lifligare färgor. Stundom har stark hetta samma verkan som kölden på Ormens hud, hvilken då ömsas äfven om hösten. Så väl djurets som hudens olika ålder,
