Sida:Svensk Zoologi.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


ALLMÄN HUGGORM. J

mer, så mot ormars som Rasande djurs bett, en blandning af pulveriserade örterna: Eryng. campestre, Alyss. spinosum och Melissa cretica ell. Nepeta mariibl., hvilket dock säkert behöfver vidare besannas. Jag har sett färsk Säfvenbom fJunip. Sabina) bultad påläggas på såret, och den Ormbitne var dagen efter återställd. Med klufven rödlök och salt, gnida somliga såret. Många andra huskurer ha blifvit såsom nyttiga utropade, men troligen har naturen vid de flesta ensam botat det onda. De så kallade Orms/enar, af hvilka en del äro naturliga stenar af åtskillig sammansättning, andra äro med konst eftergjorde, sägas, lagda på såret, utdraga giftet och således bota Ormbettet; men de äro dervid af ingen bevislig nytta. Hufvudsakligt är att den sjuke icke misströstar, och att det medel man har tillgång till, genast användes.

Forntidens Läkare försökte äfven Huggormen såsom botmedel mot vårt Slägtes sjukdomar. Hufvudet, stjerten och inelfvorna förkastades; kroppen flåddes, kokades och tjente då till en soppa, hvilken säsom födande och stärkande gafs åt personer, som af ålder eller nyss öfvervunna sjukdomar voro svaga och afmattade. I åtskilliga Europeiska länder brukas det ännu. Deraf ser man att köttet man fara kan ätas. Åtskilliga fåglar förtära också Ormar.

I låga vidjebuskar och löfskog har jag stundom varma sommardagar träffat små fåglar af Sparf-flocken , obekymrade om sin egen räddning; de tillkännagåfvo sin oro med pipande och oroligt hoppande af och an; jag hade kunnat ta fågeln med händerna, men sökte i stället orsaken till dess yttrade bekymmer och träffade en gång en Ällrn. Huggorm, som vältrat de späda fågel-ungarna ur boet och börjat svälja en. När Ormen var borta, Hög också fågeln. Utan tvifvel förklaras orsaken härtill bättre, då man härvid endast tänker på moderns begär att vilja frälsa sina ungar, än genom antagande af en tjusningskraft, som tilläfventyrs kunde bestå i en giftig eller söfvande dunstkrets, hvilken skulle omge Ormen.

Tab. 3. fig. A. Allmänna Huggormen i vanlig storlek. — B. Espingen, dess artförändring eller en yngre Allmän Huggorm, som kanske just derföre är giftigare, att han är yngre, då vätskornas afsöndring sker hastigare och Djuret har mera liflighet, biter djupare m. m. — C. gift tänder med giftblåsan. — D. en ensam förstorad; allt det öfriga