Sida:Svensk Zoologi.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


2 RÖDAKTIG S JO STJERNA.

att i Naturens band gifva plantan till ett stort träd ? hvad är det som väcker den liksom sofvande eller döda lifspunkten i ägget och som ger de ciikulerande vätskorna sin första benägenhet till rörelse, som bildar och öppnar kanaler för dem och som bestämmer deras gäng? hvilken är den röst, som förmår framkalla ofta på en natt den nästan färdiga svampen ur jorden, och som befaller egna maskar danas i sjelfva hjernan hos djuren? Ifrån mossan till det fullkomligaste träd, ifrån masken till menniskan finna vi lif, en egenskap eller kraft känd endast af sina verkningar, olika hos hvar art, yttrad igenom olika organer eller beroende af dem, framvisande ox-äkneliga fullkomlighets-grader, skickliga hvar för sig att låta den lefvande kroppen uppfylla sin bestämmelse. — Efter vårt sätt att uttrycka oss, äro Maskarne ofullkomligast och ha derföre i Djursystemen fått nedersta platsen. Likväl äro de djur, som hit blifvit räknade, af ganska olika organisation. Några ibland dem äro till sin byggnad så föga sammansatta, att de synas äga knappt mer än retligheten af de egenskaper, som tillhöra Djnren i allmänhet. Sjöstjernorna höra till denna Klass, men få, i anseende till en större fullkomlighet, likväl i systemet sitt rum framför Polyperna, de enklaste djur vi känna. De öfverträffa äfven Manétslägtet (Medusa) hvilkas vattenklara och geléaktiga kropp, vid första påseendet tyckes sakna nästan all organisk natur. Men de likna mest Sjöborrslägtet (Echinus) och Sjöanemon-slägtet (Actinia), hvilka alla i sin kroppsform eftersträfva en strålaktig bildning.

Rödaktiga Sjöstjernan är ganska allmän vid hafs-strän- derna , i synnerhet på kusten af Bohuslän, Halland och Skåne. I stor myckenhet liar jag sett den på lodräta klippor eller* nedslagna pålar i hafvet, nära under vattenytan , och ofta med en eller annan strålarm tillbakaböjd öfver densamma. På Franska hafskusten samlas den och föres på åkrarna såsom ett gödningsämne. Till färg och storlek är den föränderlig och förekommer blekröd, blå, röd, violett och nästan svart. Munnen är på lefvande djuret en hinnaktig pip med flikar och kan efter behag utskjutas eller indragas. Denna stödjes af en kalkartad 5-kantig ring, täckt med hud, och ifrån dess sidor utsträckas strålarmarnas benrader, som räcka till armarnas spetsar. Ifra» 5-kantens afrundade vinklar utskjuta inåt

munnens