Sida:Svensk Zoologi.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
8
HAFS-ÖRN.

läns skärgård, eller ock i höga träd inom tjocka skogar. Dess näste är ungefär 2 alnar i diameter, föga djupt, men sammansatt af qvistar samt inuti bekiädt med mossa och fjäder. Honan värper tvenne hvita, i begge ändarne trubbiga egg, på hvilka hon ligger en månad. Ungarne kläckas i början af Juni, och drifvas ur nästet så snart de kunna föda sig. Under kläckningen jagar hanen sitt rof för sig och sin maka, hvilket den tiden sker lätt på flyttfåglarnas bekostnad. Denna örn är tung i flygten då han höjer sig ifrån jorden, men svingar sig snart öfver skyarna; han flyger långsamt och hvilar med hängande vingar, dem han som oftast upplyfter för att lägga fjädrarna i ordning. Fisk är hans förnämsta föda, och af denna skall särdeles Stenbiten (Cyclopterus Lumpus) begärligt sökas, fiskarne tagas under det de nalkas vattenytan, då Örnen nedstörtar på dem; men han dyker eller simmar aldrig, som några föregifvit. Äfven sjöfågel och fyrfotade djur såsom lam, harar och andra bli stundom offer för honom. Sjelf kan han likväl händelsevis blifva det för sitt rofbegär, då han spänner större fiskar hvilkas styrka öfverväldiga hans, och draga honom under vattnet, emedan de inspända klorna ej kunna åter utdragas; och härvid yttrar han det förfärligaste skrik, starkt skärande och något likt Påfågelns. Vanligen hvilar han mycket och jagar blott några få timmar om dagen — men är likväl alltid fet och stark. Genom kräkning skiljer han, liksom andra roffåglar, ifrån sig den mängd hår och fjäderbollar som kunna samlas i hans mage efter förtärda rof. Fängslad äter han allt slags kött och andra födämnen; men kan emedlertid svälta i 14 dagar.

Hans skarpa syn sätter honom väl i stånd att i tid upptäcka jägaren och fly, men blir dock icke så sällan skjuten, och har ibland funnits fastna i räfsaxar och äfven fångad på förgiftade luder som varit utlagda för rofdjur. Om vintrarne har man äfven sett honom sittande på isstycken vid strömmen här i Stockholm, der han, utan att vara särdeles skygg, väntat på sitt rof i vattnet. Ett stort antal kråkor plär då gemenligen oroa honom med deras skrik, och flyga honom så nära de våga.

Enligt de underrättelser, för hvilka Pennant haft att tacka Ödmann, kan denna fågel lätt göras tam, då han noga igenkänner, och visar sig äfven dem tillgifven som vårda honom. Hungrig, skall han yttra et särskilt ljud: