Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

N:O 48.

ÄTLIG SJÖBORRE.

ECHINUS Esculentus. På F. Meriomena. På Fr. Oursin de mer. På Holl. Zee-egel.

Kroppen nästan klotlik, betäckt utom medelpunkten med syllika piggar. Skorpan är halfklotformig, delad i 10 renar (ambulacra) och lika många tegar (areæ), besatta med mindre upphöjda vårtor.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 6. p. 3168. Cl. 6. Vermes. Ord 2. Mollusca. — Faun. Sv. n. 2116. — Aldrovand. Exsang. p. 405-499. — Klein Echinoderm. — Phelsum Br. over de Zee-egeln. — Pennant Zool. Britt. 4. p. 507. — Cuvier Tabl. Elém. p. 647.




Så betydande antal af arter som Maneter och Sjöstjernor än kunna uppnå, öfverträffas de likväl mer än dubbelt af det slägtets, som i allmänhet tillegnas namnet Sjöborre, hvars plats bland Zoofyterne den systematiske djurkännaren, ledd af tillförene (N:o 42.) förklarade grundsatser, finner bestämd bredvid de sistnämde eller sjöstjernornas.

Stort, vidsträckt och hundradetaligt till arter som det är, utgöres allas gemensamma slägtmärke af en rundad kropp, täckt med en stenskorpa, merendels besatt (under lefvande tillstånd) med kalkartade rörliga piggar, fästade medelst egna ledgångar på skorpans vårtfulla yta. Munnen sitter inunder och tillskapas af 5 förenade tänder eller skal. Den oändeliga föränderligheten i former af den bara skorpan, än mer eller mindre klotrund, än oval ända till platt, jemte öfriga delars förhållande, erbjuda för öfrigt de undransvärdt mångfaldiga specifika åtskillnader, hvilka föranledt en Klein, Phelsum, Leske och Müller till en familjevis författad uppställning af Sjöborrarne, men hvilken vidlyftigheten förbjuder oss att nu enskilt omorda.

Det är emedlertid den Allmänna Ätliga Sjöborren, som egentligen fäster vår uppmärksamhet såsom vår Faunas tillhörighet. — Allmän bland arterne i Vesterhafvet, upptäckes den icke sällan kring Norriges stränder, äfvensom vid dem af våra vestra kuster. — Kroppen är klotlik nästan som en rofva, fastän rundare eller mer globformig på öfra sidan än på den undra, hvilken deremot synes liksom plattare. Från öfre medelpunkten eller polen utgå 10 ränder, utgörande 5 par, hvilka vid centrum