Svensk zoologi/Kapitel 42
| ← Fjärilen apollo |
|
Tumlare → |
N:O 42.
LÅNGTRÅDIG MANET.
MEDUSA Capillata. Brännvabel. På Fr. Ortiede Mer. På Eng. Sea-blubbers. På D. Söe-kuse.
Den runda men plattade kroppen är i kanten delad i 8 rundade, midti urnjupta flikar. Inunder utgå 4 armar, och omkring dem en mängd långa trådar.
Linn Syst. Nat. ed Gmel. 1. 6. p. 3154. — Faun. Sv. 2108. Cl. 6. Vermes. Ordo 2. Mollusca. — Linn. Vestgöt. Resa s. 172. T. 3. f. 3. — Müll. prodr. Zool. dan. 2821. (Cl. Zoophyta.) — Ord. Medusæ. Cuvier.
Zoofyterne äro de yttersta af djuren, så väl för den
daning, som de egenskaper, hvilka de synas äga. Då
Blötmaskarne (Mollusca), till hvilka Maneterna fordom
räknades, äro för omloppet af deras vätskor, för andedrägten,
känseln, samt födans bibringande begåfvade med organer,
mer och mindre, fast alltid till en del, analoga med dem
hos Djur, hvilkas blod är röd, särdeles fiskarne; så finna
vi alldeles intet sådant hos Zoofyterna. — Knappt
upptäckas några inelfvor, och äfven tecken till andedrägt
saknas hos många. Hjerta, hjerna, nerver synas icke mer:
det är blott genom förmågan att suga som hvar ytända af
kroppen tyckes föda sig, och hvar särskilt del vara med
känsel danad; och allmänt äro de på fuktiga och våta
ställen inhyste, der de finna födan beredd åt dem. —
Egentligen tillkommer namnet Zoofyt några få djurvarelser,
jom, fastvuxne liksom vexterne, hafva en efter utseendet
med dem snarlik yttre daning. Men vid betraktandet
af inre kroppsdelar, får samma namn en större utvidgning,
och man tillämpar det till alla de djur som äro utan
ryggknotor, nerver, synliga kärl för vätskorna, eller med leder
försedda lemmar, eller hos hvilka lifvet synes härleda sig
från fenomener likstämmiga med dem som märkas hos
vexterna.
Men man upptäcker äfven en gradvis aftagande fullkomlighet i organerne hos de föremål, som vi under denna gemensamma benämning känna. Då de yttersta och sista, såsom fastsittande och enkla, närma sig i likhet till vexterna, hvilket tillegnat dem titeln af Djurvexter, så äro en del af samma djurklass, sjelfvilligt rörlige, lefvande inom andra för dem bestämda kroppar, såsom sjelfva de fullkomligare djurens. Sådane äro Tarm-maskarne, hvilka, under det visse organer äro hos dem mer utmärkte, röja äfven ägandet af nerver, och synas skilde från Maskkräken (Vermes) blott genom brist på de redskap, som hos dessa befordra vätskornas omlopp och respirationen. Andre äro omgifne af ett hårdt svepe och försedde med ett slag) inre organ för andedrägten, och med fötter som kunna indragas, såsom Sjöstjernorna och Sjöborrarne. (Echinodermes Cuv.) Andra, lika fria varelser, äga en alldeles enkel sammansättning och sakna så väl det nämda organet, som egenskapen att indraga fötterna, såsom Maneterne och Sjöstrålarne. En annan flock består af ett geléaktigt väsende, utan synbar organisation, och som utan åtskillnad i kön fortplantar sig genom skott (bourgeons,) likt vexterna med sina knoppar. Desse äro de så ryktbara Polyperne, efter hvilka Infusions-djuren och ändtligen de förstnämda eller egentlige Zoofyterne i naturlig ordning följa.
Men efter upprepandet af denna lista af varelser på slutet af djurens rangordning, kastom åter blicken på Maneterne, eller som de ofta benämnas: Hafsnässlorna, Skapnaden (formen) af deras kropp, i hvilande tillstånd, liknar merendels segmentet af ett klot, hvars kullriga yta är slät, och den plattare försedd med tentakel-lika strängar eller trådar. Hela väsendet, lika genomskinligt som geléaktigt, förbytes nästan till ett intet vid fuktigheternas bortdunstande; färgade ränder utmärka dess inre, men rörelse af vätskor kan ej upptäckas. Likväl förete sig mot kanterna liksom, talrikare, kärl, kanske bihang till den rymd som mottager födämnet. För öfrigt är i form, storlek, färg, antal och förhållande af de delar som sitta under sjelfva kroppen äfven som till dess undre yta och kanten — ofta en nog betydande olikhet hos särskilta arter, och hvaraf Naturforskaren hämtar de kännemärken, hvarigenom arterne kunna bestämmas.
Maneterne kunna blott simma, och de göra det förträffligt genom en skiftvis förändring af kroppens form, mer eller mindre kullrig, eller medelst rörelsen i vattnet, utom hvilket de icke förmå att forthjelpa sig, utan fastna och förgås, som det händer på stränderna vid hafsvattnets utfallande. — Våra Vestra hafskuster besökas också af flera arter, och bland dessa är den utmärktast, hvars teckning här bifogas, ehuru rummet förbjuder att i sjelfva storleken låta den härma naturen. Den urskiljes genast genom de urnypta flikarne i kanten, och de långa trådar, hvilka strålvis utbreda sig, underifrån, på sidorna rundtomkring. Hos äldre författare af Djurens historia, förekomma under namn af Hafs-lunga (Pulmo marinus), som det synes, flera slags Maneter, men bland hvilka ingen med verkligt skäl kan med denna förliknas, som således saknar viss synonymi, utom den vi hämtat ur vår odödliga Landsmans skrifter, ehuru den figur som äfven han gifvit, i brist af någon annan tillförene, icke tål att jemföras med den noggrannare, som nu intager ett rum i detta häfte.
Kroppen, föränderlig i storleken, från den af en tékopp till mera än en tallriks, är kupig på sin öfra sida som ett urglas; slät, midtuti alldeles färglös, genomskinlig, men rundt deromkring gulbrun, fast mot kanten ljusare. Mot midten, der djurets tjocklek knappt hinner till en half tum, då, till ex, tverlinien af dess omkrets kan utgöra 5, synes en cirkelrund upphöjning på undra sidan, hvarifrån 8 par dubbla strålar utgå, like 16 gaffellika ränder parvis vid basen förenade, men med utspärrande uddar utåt kanten. Den nämde upphöjningen kring medelpunkten sitter liksom lös vid undre ytan, och nedhänger troligen under djurets horisontela läge i vattnet, och kanhända bidrar till dess rörelser. Den är likväl fästad vid hvar gaffels bas, och utbreder sig som en hinna eller tunn betäckning emellan hvarje par af ränderna, med en fri öppning löpande emellan dem framåt kanten, så att luftblåsor stundom der intränga, hvilka genom djurets rörelse åter utdrifvas. Midtunder kroppen synes en fyrkant af ett klart geléartadt väsende, ifrån hvars hörn, korsvis, en arm eller stolpe fästas öfver cirkelns inre brädd, alla vid ändarne försedde med ett knippe, merendels brunfärgadt och till utseendet trådigt geléämne. Men sjelfva conturens kant är delad i 8 tunna, krusiga och urnypta lober eller nedhängande flikar (en för hvart gaffelpar), hvilkas ojemna hopkrympande och inkrökning torde mest bidraga till rörelserna i vattnet. Inom dessa flikar, äfven som från armarnes fäste, utlöpa en stor mänd enkla trådar, hvilka omgifva den täta massan som vidhänger armarne: trådarne saknas på de yngre, hos hvilka dessutom blott märken till armar synas. Med åldern erhållas dock båda, och trådarne blifva ända till halfva alnen och deröfver i längden, till färgen dels gulaktiga, dels lifligt röda. Ofvanämde genomskinliga betäckning visar en förundransvärd fin väfnad af fibrer, concentriskt gående jemte hvarandra, och få i ytan likhet med fina skrynklor, hvilka sprida sig öfver de från cirkelns brädd mot kanten gående dubbla ränder eller strimmor. Om djuret midtitu genomskäres, föreställer det blott en klar gelémassa, som under synglaset tyckes alldeles enformig och den enklaste man kan föreställa sig, utan att förete något olikt i sin sammansättning; och genomskinligheten af delarne liksom hindrar att urskilja organerne, om äfven sådane der finnas.
Hvad munnen angår, eller något redskap till födans emottagande, bör förmodligen denna del hafva sin plats under medelpunkten af djurets kropp, dit de rundt omkring hängande trådarne, stundom sol-likt utspridde, stundom medelst rörelser de äga, draga till sig de i vattnet flytande småkräk, hvilka nalkas dem. Men vi känna hittills äfven så litet sättet huru dessa djur mottaga födan, som andra omständigheter i deras hushållning, fortplantande m. m. Hvad som tydligen ses, är deras olika storlek, deras egenskap att snart tillvexa; ty man har anmärkt dem på samma ställen i hafvet inom veckan hafva tilltagit från förstnämda vidd af en liten tekopp, till vida mer än en hattkulles.
Den gulbruna färgen är allmännast hos denna arten. Emedlertid gifvas äfven andra af alldeles lika förhållande till alla delar, men som lysa blåaktiga, hvilken färg dock kommer från undra sidan. Kanske äro desse blott olika kön, hvilket man har anledning att förmoda från sannolika berättelser af dem som påstå sig ha sett begge slagen, de blå och gula, vissa tider sammanhängande.
Deras yta, såsom ganska glatt, gör dem ganska hala vid vidrörandet, och de betäcka äfven den yta hvarpå de ligga, så att ingen luft framslipper vid bräddarne. Med trådarne klibba de vid ojemnheter och kunna dragas i långa, sega strängar, hvilka då slutligen afbrista. Ingen särdeles känsel eller ömtålighet röjts hos dem, så framt icke tryckningen är desto våldsammare, då liksom något convulsiviskt hos dem märkes. Men de upplösas snart i vatten och dö i detsamma, instängde ett eller par dygn, så framt det icke ömsas.
Det som synes märkvärdigast hos dem, är den fosforiska lukt och sken som de äga. Hos den nu beskrifna arten är lukten ganska äcklig och vedervärdig. Derjemte har den så väl som flere af samma slägte, ehuru denna i synnerhet, egenskapen att både våt och torr förorsaka en brännande sveda eller kliande, liksom nässlor. Torkad, förvandlas den till ett tunnt skinn som en egghinna, hvilken pulveriserad och strödd på huden uppväcker en olidlig klåda vid dess inträngande i porerna, men genom tvättning med saltvatten småningom förtages. Man kallar detta pulver i allmänhet Brännvabel, ett namn som äfven tillägges hela djuret. Utan tvifvel kunde både orsaken och verkningarne förtjena en noggrannare undersökning.
Skenet är också ett ganska anmärkningsvärdt fenomen. Sannolikt tillhör det dessa djuren sjelfva, ehuru det stundom förorsakas af andra smärre hafskräk, nereider m. fl. som bidraga till det allmänt bekanta lysande i Oceanen, i synnerhet vid vissa tillfallen af luftkretsens förändringar och väderskiften; och detta skenet tyckes äfven ökas genom vidrörande, men minskas i den mån som rörelsen i vattnet tilltager; hvarföre de under storm och oväder icke visa sig. Swartz såg under 47 gr. Polhöjd i Vesterhafvet större Maneter (Medusa Pelagica L.) nattetid tagne med utkastad krok, då djuret alnslångt och trådvis kunde förlängas, och hela massan spridde ett gulaktigt men stundom lifligare sken, som till någon del jemte rörligheten bibehöll sig hos djuret hela dygnet efter dess förvarande i ett kärl fyldt med hafsvatten[1]. Detta är dock mindre märkbart hos de slag som träffas vid våra kuster.
Manet-arterne, som man påstår hämta deras egen näring af hafs-gråsuggorna (Onisci), äro i synnerhet de större Hvalarnes föda, och som denna Långtrådiga är framför andra talrikast nära hafsstränderna i Norrska Finnmarken, så måste den äfven betala så mycket drygare skatt åt dessa Verldshafvets ofantliga invånare. För öfrigt torde Fiskarne sky för Maneter, utom Hvitlingen och Makrillen, hvilken sednare berättas, ju längre åt Norden, lefva på dem, och att denna fiskart finnes ymnigast i de skär och vikar, der strömmen inför sådana för den samma behagliga födämnen.
Jemte allt detta, finnas Maneterne bestämde till skyddsvärn för en mängd småfiskar, i synnerhet Cypriner, som under djurets kupiga yta söka en fristad mot sina rofgiriga grannar, hvilka troligen afhållas genom det motbjudande de röna hos Maneten, antingen från dess obehagliga, utdunstning eller andra vidriga egenskaper.
Den Medusa capillata, som Baster beskrifvit och tecknet (Op. subsec. 2. t. 5 f. 1.) och af Gmelin från honom anföres, synes icke kunna lämpas till den arten som nu varit vårt föremål.
Tab. föreställer djuret — 1. i horisontel ställning med
alln dess tillbehör. — 2. sedt ofvanpå. — teckningen är
gjord af Hr. Ryttm. Palmstruch efter nat. i Bohus-skären.
- ↑ Denna tyckes komma den långtrådiga närmast. Till färgen är den blåaktig och kanten har 16 emarginaturer, och 4 armar från midten inunder, härkomne från hvar sin knöl vid medelpunkten. Äfven har den trådar vid kanten, men desse äro blott 8, några tum långa, och utkomma emellan flikarne. Se vidare dess Beskrifning i Kongl. Vett. Akad. Handlingar 1791. 3 qv.