mindre säkra medel. Varsam och misstrogen fruktar han allt, äfven om ett rep släpas framför honom. Giftade luder göra ibland mer nytta. Räfkakor som äro härtill tjenliga, brukas i Tyskland som en tillsats i ett slags köttkorfvar öppna i båda ändarne. I Norrige användes Varglafven (Lichen Vulpinus L.) såsom giftämne. Det är dock ovisst om icke det med lafven blandade stötta glas gör den egentliga verkan.
Kirgiserne skola, enligt Pallas, begagna Guldörnen[1] till Vargens fångande. På andra orter brukas dertill inöfvade Hundar. De äro likväl icke alla till sådan jagt passande, särdeles, som det föregifves, när Varg och Hund äro af olika kön. Hunden synes äga en naturlig vedervilja för sin slägting. En yngre Hund skälfver vid åsynen af honom och flyr för blotta lukten. Sjelfva Vallhunden som känner sin styrka, reser håren och angriper sin ovän med häftighet. De mötas icke utan att kämpa till döden af någondera, och segrar Hunden, så lemnar han sin fiende orörd åt roffåglarne, eller att uppfrätas af andra Vargar.
En så utmärkt afsky ger icke anledning att förmoda parning af dessa djur-arter. Men att det händt och en blandad afföda deraf upprunnit, lär icke kunna bestridas. Vettenskapens fäder ha redan berättat sådant[2], och sednare författare[3] intygat detsamma, ehuru stridande mot de bevis, hvilka Buffon med känd vältalighet sökt anföra. Kanske bör det likväl anses ibland de stundom timade afsteg från den vanliga ordningen i naturen.
Man har ofta gjort försök, hvilka äfven lyckats, att täma detta obändiga djur. Då det är ungt och ännu icke vant vid familjens roflystnad, låter detta, som ofvanföre också sades, lätt verkställa sig. I Persien lär man äfven Vargen dansa[4]. Sin uppfostran oaktadt, blir han dock sällan pålitlig gunstling. Exempel gifvas emedlertid, som visa möjligheten att förbyta hans nyckfulla och misstrogna lynne med hundens tillgifna böjelse för sin husbonde. Följande är en likaså intressant som sann anekdot hörande till djurens historia.
