På slottet Ludvigsburg i Würtemberg finnas ett stort antal skilderier af hästar och hundar, hvilkas skönare former föranledt deras ägare att låta penseln bevara minnet af dem. En svart Varg ses också afmålad på stället.
Han lefde i början af 18:de seklet och tillhörde Hertigen. Äfven långt före den tiden var det mycket brukligt att Förstar och förnäme höllo tama villdjur för deras nöje. Man kallade denna Varg Melac, ett namn just då mycket ryktbart, och lånt af en kring nejden af Pfaltz bekant Fransk fribytare. Melac följde sin höga husbonde öfverallt och sof bredvid hans säng, samt bevistade tillika det fälttåg som kallade Hertigen till Rhenströmmen. Men då detta varade inpå sena hösten, fann man Vargen en vacker dag åter på Ludvigsburg, utanför Hertigens kammardörr, utan att man kunde utforska på hvad sätt han kommit öfver floden. År 1711 beledsagade han också sin Herre till Kejsarkröningen i Frankfurt, men som det myckna kanonbullret icke behagade honom, stal han sig bort, och anlände åter lyckligt till sitt vanliga hem, och blef sin ägare trogen så länge han lefde. Ingen annan kunde dock lita på honom, hvilket en Officer erfor genom förlusten af sitt halfva kindben, utan att ha vetterligen gifvit Vargen orsak till missnöje. En verkligen trogen Hund är stundom äfvenså farlig att nalkas, för en främmande.
Bäst torde vara att icke göra sig säker i sällskap med de af naturen vilda djuren, ehuru tame de må synas vara. De äro då i ett för dem snarare onaturligt tillstånd, och kunna, hvad som är värst af allt, ganska lätt bli galna.
I gamla verldens Mytologi och häfder förekommer Vargen såsom ett icke mindre heligt än märkvärdigt föremål. Eeyptierne dyrkade honom för Osyris skull, som de föregåfvo hafva, under sådan skepnad, uppstigit från Plutos rike för att hjelpa Isis under striden med Typhon[1]. Funno de Vargen död, sveptes han och med högtidlighet jordades af dem. Grekerne gjorde detsamma till Apollos ära, och en Thebaisk Stad benämdes efter den gemensamma dyrkan som gafs åt Solens Gud och djuret[2]. Romrarne åter helgade det åt Stridsguden[3]. Sjelfva