slät-kantig eller knölig, tillika med en sällsamt skapad tunga, ge i förening med de efter deras ekonomi på särskilt sätt formade fötter, otvifvelakliga kännemärken för familjens talrika slägter. Således utmärker sig Tytan med sin nästan trinda, spetsiga näbb, sina uthålkade nakna näsborrar, sin trinda, långa, masklika lunga, och sina klifvande fötter. Väl hafva egenskapen af dessa sistnämde äfven som näbbens form fordom gjort henne till samslägting med Göken; men denne, ehuru nära befryndad, visar oss, vid närmare granskning, sin säkra åtskillnad i beskaffenheten af tunga och näsborrar, att förtiga äfven, det egna i dess hushållning.
Tytan, eller som hon vanligen Kallas Gök-tyta, är af en åker-lärkas storlek, i längden ungefär 7 tum, och emellan de utbredda vingspetsarne 11, samt i vigten 2¼ lod. Näbben, 9 linier lång, är spetsig, nästan vigglik, och knappt märkbart kullrig samt näsborrarna vid basen smala, aflånga, conkava, tätt jemte hvarandra sittande. Tungan liknar den hos Hachspikarne (Pici), mycket lång, trind med bruskaktig spets på ändan, och till hvars utskjutande 2:ne muskler sitta nederst vid sidorna, omfattande luftstrupen och gå omkring hufvudet för att fästa sig i pannan. Den gula Iris skönjes genast på det gråaktiga hufvudet, hvilket äfvensom halsen prydes med smala, vågipa, hvita och bruna tverränder, En mörkare linie går från näbben genom ögonen och något ned åt halsens sidor. En bredare rand löper också från nacken utföre åt ryggen, som är grå och svartfläckig med ljusare blanningar. Bröstet har deremot en blekbrun eller i gult stötande färg med svarta spetsade fläckar. Under buken ses ljusare ränder i vågor. Vingpennorna äro svartbruna, äfven med ljusare tverstrek, mest synlige då vingarne äro sammanslutne. 10 lika stora pennor tillhöra stjerten, böjliga, rundade i ändarne, grå, och mörkt brunspräckliga med 4 breda svarta band på tveren, utom en mycket kort och knappt märklig vid sidorna. Ben och fötter äro mörkgrå med 2 bakåt och lika många framåt stående tår, som hos de med kliffötter försedda fåglar. I allmänhet är honan blekare och mer grå än hanen. Föröfrigt synes naturen i den sköna schatteringen af denna fågelns fjädrar hafva ersatt det bristande i glans och lysande färger, som den tyckes slösat på många andra.
