Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
50
LUMP-FISK.

men hopklämd och nästan köllik mot ryggen. Längs efter stammen, från hufvudet till stjerten, löpa 7rader knölar, nemligen en rad på ryggen och på hvar sida trenne, af hvilka den nedersta åtföljer buken. Knölarne äro hårda, strålade och sluta sig i en kort spets. Störst äro de, som utgöra den öfversta raden på ryggen, fästade på en utstående fetfena (pinna adiposa), emellan hvilken och den rätta ryggfenan 3 eller 5 äfven starka knölar sitta i 2 rader tätt tillsammans. Lika många räknar man ock i pannan. Ofvanför den knappt synbara, från det medlersta af stjerten ända åt ögat rigtade sidolinien, löpa å ömse sidor, i början något uppåt böjde de forsla knölraderne, äfven som de andra i ordningen under sidolinien, ehuru på längre afstånd. De främste knölarne äro störst, utom på de understa raderne vid buken, der de äro lika stora. Intet visst antal af knölar kan bestämmas, såsom ofta olika på föremålen. Men utom dessa stora ojemnheter är den svartgrå huden betäckt eller öfverströdd af en oändelig mängd små mörka upphöjningar eller knottror, som göra den skarp och ojemn. I ryggfenan äro 10 strålar, till färgen gråaktige, ibland svartfläckige, liksom sidorna af kroppen; men deremot äro bröstfenornas 20 strålar, och Gumpfenans 9—10, orangefärgade eller rödaktige. Sådan färg äger också merendels buken på hanen, hvarifrån det Isländska namnet Rödemage leder sitt upphof[1]. Honan åter, alltid större, saknar denna koloriten och kallas Graasleppa. Strålarne äro liksom klufne i ändarne, och skjuta litet framom den hinna som förenar dem, hvilket i synnerhet märkes på stjertfenan. Framför allt är likväl mest anmärkningsvärd den hinnaktiga, muskulösa och mjuka rundel, som lik en sköld sitter under bröstet emellan dess fenor i bukfenornas ställe, med 12 korta, och från lika många aflånga och utåt spetsade, köttiga vårtor gående strålar. Med en dylik danad kan fisken efter behag fästa sig så vid ytan af glatta kroppar, att icke kunna utan våld derifrån slitas. Man har till och med sett en mot fiskens storlek ofantlig tyngd sålunda upplyftad[2]. Det är på hafsbotten, som han också hänger sig fast vid klippor och stenar, och rör sig eljest qvickt både upp- och

  1. Ibland är han också ljus eller grå på buken, och benämnes då Graamage. — Olafsen.
  2. Efter Hanows beräkning, höll en 8 tums lång Lump sig fast med en kraft af 74½ skp:ds vigt. Seltenh. der Nat. 1. s. 580.