Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


5o

tUMp- r.iSK.

men hopklämd och nästan köllik mot ryggen. Längs "efter stammen, från hufvudet till stjerten,.löpa, 7rader knölar, nemligen en rad pu ryggen och på hvar sida trenne, af hvilka den nedersta åtföljer buken. Knölarne äro hårda, strålade och sluta sig i en kort spets. Störst äro de, som utgöra den öfversta raden på ryggen, fästade på en utstående fetfena (pinna adiposa), emellan hvilken och den rätta ryggfenan 3 elltr 5 äfven starka knölar sitta i 2 rader tätt tillsammans. Lika många räknar man ock i pannan. Ofvanför den knappt synbara, från det medlersta af stjerten ända åt ögat rigtade sidolinien, löpa å ömse sidor, i början något uppåt böjde de forsla knölraderne, äfven som de andra i ordningen under sidolinien, ehuru på längre afstånd. De främste knölame äro störst, utom på de understa raderne vid buken, der de äro lika stora. Inlet tisst antal af knölar kan bestämmas, såsom ofta olika pu föremålen. Men mom dessa stora ojemnheter år den svartgrå huden betäckt eller Öfverströdd af en oändelig mängd små mörka upphöjningar eller knottror, som göra den skarp och ojemn. I ryggfenan äro to strålar, till färgen gråaktige, ibland svartfläckige, liksom sidorna af kroppen; men deremot äro bröstfenornas 20 strålar, ochGumpfenans 9—10, orangefärgade eJIer rödaktige. Sådan färg äger också merendels buken på hanen, hvarifrån det Is» ländska namnet Rödemage leder sitt upphof *). Honan åter, alltid större, saknar denna koloriten och kallas Graasleppa. Strålarne äro liksom klufne i ändarne, och skjuta litet framom den hinna som förenar dem, hvilket i synnerhet märkes på stjertfenan. Framför allt är likväl mest anmärkningsvärd den hinnaktiga, muskulösa och mjuka rundel, som lik en sköld sitter under bröstet emellan dess fenor i bukfenornas ställe, med iz korta, och från lika många aflånga och utåt spetsade, köttiga vårtor gående strålar. Med en dylik danad kan fisken efter behag fästa sig så vid ytan af glatta kroppar, att icke kunna utan våld derifrån slitas. Man har till och med sett en mol liskens storlek ofantlig tyngd sålunda upplyftad **). Det är på hafsbotten, som han också hänger sig fast vid klippor och stenar, och rör sig eJjest qvickt både upp - och

  • ) Ibrand är han Också ljus eller grå på buken, ock benämnes då

Graamage. — Olafsert.

•*) Efter Hanows-beiäkning, höll en 8 turas läng Lump sig fatt med «n kraft af 74^- skp:ds vigt. Selttnh. der Nat. 1. s. jSo.