Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


84

BINNIKEMASK.

Sådan är den bästa rangordning som Helmintologen hittils funnit. Anomalier möta Äfven honom här, det är sant, liktom i den öfriga naturen; det menskliga snillet, sträfvande till fullkomlighet, torde dock någon gäng kunna utplåna dem.

Inelfve-kräken, vitan några lemmar, äga få yt^e delar, hvilka stundom kunna knappt åtskiljas; men hos alla finnes hufvud, kropp och stjert, utom hvilka hals, porer och yttre aflings-redsksp hos en del äro mer och mindre märkbara.

Färgen är mycket olika hos dem. Ehuru den mjölk-lika synes allmännast, förekommer likväl standom en grå och svartaktig, äfven blodröd, eller ock af häckar brokig. Kroppsrörelserna ske både med och utan tillhjelp af tydliga fibrer. I sednare fallet visa Infusions-djuren ett sådant fenomen. Hos Instestinal-kräken uppkomma rörelser så väl af sjelfva daningen som af något eget rörelse-urämne, förenadt med deras bestånds-delar. Muskelfibrerne, stundom rätt synlige, äro hos olika slägter och arter på flera sätt anordnade, så väl efter kroppens och dess delars form, som hvarjas särskilta bestämmelse, hvarföre också egna Muskler, så kallade för analogien med dem hos andra djur, äro t. ex. HiiUing-masliamas tillhörighet. I allmänhet äga Inelfve-raaskarne en sådan mjukhet eller lös sammansättning, att de fleste, liggande blott några dagar i vatten, upplösas; eller förvandlas de till slem i de djur som icke snart efter lifslutet blifva öppnade. Större delen synas bestå af en slemväfnad (tela mucosa), och om fibrer deri npptäckas, äro desse klenare än de hvilka eljest förekomma i muskler hos djuren. Det finnes dock hos flera, äfven i alla familjerna, vissa hårda och liksom hornaktiga utskott i form af hullingar och taggar, med hvilka kräken dels fästa sig, dels genom den retning de uppväcka, öka tilloppet af vätskorna, som tjena dem till föda. Nerver lia icke kunnat upptäckas bos dem; emedlertid vinna deras sjelfkrafda rörelser, deras retlighet för köld, beska medel, brända oljor m. m., att någon känselkraft ingår i deras sammansättning.

På hvad sätt de respirera synes svårt att förklara, då de sakna egentliga organer för sådant ändamål. Kanhända är det snarare ett absorberande af den syrgas som finnes i de vätskor, af hvilka de omgifvas; ty utan detta ämne ken visserligen hvarken lifvets bibehållande eller delarnas