Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
90
BINNIKEMASK.

hullingar omgifver snytet, men vid dess indragande rakna och förena sig. Halsen, väl åtskild från hufvudet, är längre än detsamma, ehuru ändå mycket kort, och vidgar sig något mer emot hufvudet än bakåt, jemn, platt och nedtryckt. De förste lederne närmare halsen äro af dess bredd, och nästan lika skrynkor utan märkliga horn, samt upptaga stundom flera qvarters längd af masken. Sedan bli lederne småningom större och fyrkantiga, plattade, likväl baktill tjockare, och sidkanterne ojemna, än tunnare, än mera svällda. De sist följande leder bli 2—3 gånger längre än deras bredd, ofta nästan parallelipipediske, rätvinklige fram och baktill, och sidkanterne till skiftes rundare och hvassare; de förre alltid försedde med en öppen papill. Werner har väl anordnat heta ledraden i 9 afdelningar, omärkligt öfvergående den ena i den andra; likväl äro desse icke beständige i sina angifna former, ty ibland äro de medlerste lederne kortare och tjockare, äfven af 3 gånger större bredd än längd, och en annan gång de fleste långa och smala. Färgen är vanligen hvit, och somlige påstå att den är det ännu mera hos personer af klenare natur och krafter.

Ifrån sugmynningarne på hufvudet gå äfven så många kanaler nedåt halsen, der de, förenade i två, löpa nära brädden af lederna hela kroppens längd igenom, och det har lyckats att medelst injektion af färgade likörer kunna fylla dem, ofta till betydlig längd. Genom motsvarande tverkanaler vid hvar leds nedra kant, förenas de 2 hufvudkanalerne sins emellan, och på detta sätt föres det genom sugmynningarne upphämtade födämnet till alla kroppens leder, hvarförutan äfven något kan, möjligtvis, genom dess yta absorberas.

Oberoende af dessa för födans ernående bestämda sidgångar, synas utan svårighet de inom hvar större led till fortplantningen tjenande egg-gömmen (ovaris), likasom en bred och i flera enkla sidgrenar delad kanal, hvari verkliga egg finnas. Ingen egentlig förening märkes emellan denna och de ofvanför nämda, i den tjockare och svällda kanten märkligen öppna papillerne, hvarigenom dessa egg må utsläppas. Det är snarare troligt, att när dessa blifvit mogna, de deraf bördige leder antingen brista, eller alldeles skiljas ifrån hvarandra, hvilket man ser så lätt ske, och affödan på sådant sätt fortplantas i inelfvorna; ty att detta sker genom egg, derom vittna undersökningarne af Gœze,