Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
102
ALLMÄN FLÄDERMUS.

ven nyss utspruckit, börjar han synas i aftonskymningen, sedan han lemnat det ställe under taket af gamla husvindar, torn och kyrkor, äfven källare samt ihåliga träd, som tjent honom, med många i sällskap, till fristad under vintren, och der han åter döljer sig om dagen, eller en senare årstid söker skydd för ytterligheten af luftens stränghet. Under lugnet af den varma Sommar-aftonen, se vi honom med förunderlig snabbhet, icke eftergifvande Svalans, jaga i vida luften efter de Yrfän, som skola nära honom. Han kan då lätt sjelf fångas, medelst en hvit duk som utspännes, och hvarå han fastnar med klorna. Det ljud han yttrar är fint och gnällande, och menlös, bjuder han då knappt till att med tänderna försvara sig. Att Flädermössen äfven kunna göras tama, har Leisler anfört. De dunsta emedlertid en egen motbjudande desmans-lukt under Sommaren, hvilken likväl icke skall märkas Vintertiden.

På lika sätt som Flädermössen, sannolikt till uppfyllande af Naturens Polis Ordning , ej skona de vingade kräk, som de kunna ertappa, löpa de ock sjelfve fara att blifva rof för Ugle Slägtet, som har ett slags uteslutande rättighet till jagten om nätterne. Få Djur lära ock finnas, som kunna hysa så flerfaldig ohyra som Flädermössen; ty utom flere Inelfve Maskar[1] bestämde åt dem af Naturen, har man funnit mer än ett slag Insekter innästla sig på deras yta. De hafva nemligen 1) en Art Loppa, som trifves uti pelsen, och är alldeles densamma som vi förut beskrifvit vid historien om Loppslägtet (Pulex segnis), och tillhör både dessa och Mården, Mössen, Kattorna, och icke mindre Hönsen. 2) En liten Mått (Acarus), stor som ett Hirskorn, och träffas inom läpparne på sjelfva tandköttet, derå den fastsuger sig. Dess kropp är rund, inunder platt, ofvan kullrig, liksom med fjäll betäckt och svartbrun. Hufvudet är helt och hållit indragit och de 8 fötterne äro ganska korta. 3) En annan art af samma Slägte, är carmosin färgad och så liten, att den synes blott som röda punkter för ögat. Den löper mycket fort, och sitter merendels bakom öronen på Djuret — 4) Den så kallade Läderlappslusen (Acarus vespertilionis L)[2] äfven knappt större än den sistnämnde, och håller sig alltid på de hinnagtiga vingarne, der den löper hoptals med nästan otrolig snabbhet, hvarföre fötternes yttersta spetsar eller tårna äro förunderligen danade såsom

  1. En Distoma, en Ophiostoma och en Cysticercus.
  2. Denna utgör ett eget Slägte bland Aptera, kalladt Celeripes.