Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
96
STELLERS AND.

Hufvudet och halsen baktill äro hvita, men strupen deremot svart, äfvensom det sammetslika dunet omkring ögonen, emellan hvilka och näbben, nästan ända till mungiporna, en grön fläck synes, lika den i nacken, hvarest tofsen är mindre märkbar. En blåsvart ring omger halsen och förenar sig med den, ned åt sidorna under vingarna, svarta ryggen. Bröstet är gulbrunt, och undra delen af kroppen ända mot gumpen något mörkare. Vingarnes täckfjädrar äro hvita; de främre (10) vingpennorna svartagtiga; de inre dernäst följande (11—20) alldeles svartblå och skinande men hvita i ändarna, äfven som 21—28 på deras inre sidor, ehuru utåt af en glänsande svärta, mot spetsen afsmalnande och nedåt krökta. Hoplagde, bilda alla dessa den så kallade Vingspegeln. Stjerten är kort och dess 12 pennor, särdeles inunder, alldeles svarta. Fötterna äga också samma färg, stora som vanligen deras af slägten, hvilka uppehålla sig mest på hafsrymden.

Honans kropp betäckes af mörkbruna fjädrar, tecknade dessutom med en svartare fläck. De främre vingpennorna äro svarta. Några af de inre lysa hvita i ändarne, hvaraf en hvit fläck eller tver rand bildas midtpå vingen, och en annan litet större, tätt derjemte af den lika så hvita spetsen på några täckfjädrar; men inga af vingpennorna äro krökta såsom hos hanen.

Så utmärkt olikhet skulle lätt hafva hänfört till misstag om arten, så framt erfarenheten icke lemnat desto säkrare upplysning [1].

Det var den berömde Steller, hvilken först såsom Naturforskare anmärkte denna fågel i de nordligaste trakter af Siberien omkring Kamtschatka, i hvars rysliga nejder han förlorade sitt lif för vetenskapen. Pallas, som sedermera ibland flera af Steller till K. Akademien i Petersburg från Norden hemsända Naturalster, igenfann också denna obekanta And, beskref den och helgade den åt Stellers minne [2]. Enligt uppfinnarens uppgift, väljer fågeln sitt näste

    någon vidare skillnad göras i afseende på storleken, bör denna arten föras till de så kallade les Sarcelles, eller som Bellon kallar dem: Canards de petite corpulence.

  1. Det återstår, måhända, att säkert utröna, huruvida Anas ferruginea Retz. Faun. 130. (A. rufa Linn Faun. 154,) som äger nog likhet med honan af Stellers And, är verkel. egen art. Latham har yttrar detta tvifvelsmål.
  2. Det är likväl blott hanen som Pallas afskildrat, och afbilden synes oss derjemte hafva mindre lyckats.