igenom, i förening med de långa täckfjädrarne, bildas ett längsgående gult strek, och ett bredt band öfver vingen; de öfrige vingtäckarne äro svarta. Stjerten uppnår ej fullt ½ af hela fågelns längd, räcker en knapp tum utom vingspetsarne, är något klufven, svart, med en hvit fläck i inre fanet på hvarje af de två eller tre yttre pennorna.
Könskillnaden är hos denna fågel mindre än hos dess samslägtingar utmärkt genom olika färgteckning. Honan anses vanligten vara något mindre, och har det röda bandet omkring näbben ej ef alldeles den bredd eller höga färg som hannen, och i allmänhet ej så rena färger som han.
Steglitsan är en liflig, munter och orolig fågel, som nästan beständigt är i rörelse, och derföre i sin fångenskap med beständiga upptåg söker förströelse. I läragtighet täflar hon med Grönsiskan, ehuru den ej blir spak lika snart som denna. På samma sätt som denna låter hon äfven inöfva sig att medelst lämpliga inrättningar sjelf uppfordra sin mat och dryck i små skålar eller ämbar, att ställa sig död, o. s. v. Hon kan äfven, ehuru mindre lätt, lära sjunga eller hvisla små stycken, men har långt större svårighet härvid, än t. ex. Hämplingen eller Canariefågeln. — Dess vanliga sång är full och ljudande, angenäm och temligen omvexlande. Hennes lockton, som hon tidt och ofta låter höra, har man sökt uttrycka med Ziflit eller Sticklik. Hon sjunger för öfrigt äfven under flygten, och hela året om, undantagandes sjelfva ruggningstiden.
Steglitsan flyger vanligtvis i små korta satser , hoppar med vighet ifrån qvist till qvist, samt klänger och kastar sig än på sidan än stupa, och gungar sålunda på tunnare qvistar eller på de tistelhufvuden, som hon sönderplockar till föda. Hon flyger väl ej egentligen i flock, dock samlas stundom flera familjer kring samma tistelgrupp, och bilda då ett lika lifligt som brokigt och omvexlande skådespel. För hvilan uppsökas gerna några toppar, eller en af de högsta grenarne.
I sitt fria tillstånd lefver Steglitsan af åtskilliga fröslag, i synnerhet af vissa Syngenesisters, och synes företrädesvis tycka om frön af tistlar och kardborrar, hvilka äfven om vintern längre erbjudas henne. I bur åtnöjes hon vanligen med hampfrö, men gläder sig om hon då och då erhåller något grönt, såsom blad af sallat, kål, källkrasse, o. s. v.,
