Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


STEGLITSA. IOI

igenom, i förening med de långa inckfjädrarne, bildas ett längsgående gult strek , och ett bredt band öfver vingen ; de öfrige vingtäckarne äro svarta. Stjerten uppnår ej lullt £ af hela fågelns längd , räcker en knapp tum mom vingspetsarne, är något klufven, svart, med en hvit fläck i inre fanet på hvarje af de två eller tre yttie pennorna.

Könskillnaden nr hos denna fågel mindre än hos dess samslägtingar utmärkt genom olika färgteckning. Hornm finses vonligtii vara något mindre , ocl) har det röda bandet omkring näbben ej ef alldeles den bredd eller höga färg tom hannen, och i Allmänhet ej så rena färger som han.

Steglitsan är en liflig, munter och orolig fäget, »om nästan beständigt är i rörelse, och derföre i sin långenskap med beständiga upptåg söker förströelse. I läragtighet tallar hon med Gröasiskan, ehuru den ej blir spak lika snart som denna. På samma sätt som denna iåter hon älven inöfva sig att medelst lämpliga inrättningar sjelf uppfordra sin mat och dryck i små skålar eller ämbar, att ställa sig död, o. s. v. Hon1 kan äfven, ehuru mindre lätt, lära sjunga eller hvisla små stycken, men har långt större svårighet härvid, än t. ex. Hämplingen eller Canaiiefflgeln. — Dess vanliga sång är full orh ljudande, angenäm och temligen omvexlande. Hennes lockton, som hon tidt och ofta låter höra, har man sökt uttrycka med Zi/lii eller SlichliJi. Hon sjunger för öfrigt äfven under flygten, och hela året om, undantagandes sjelfva ruggningstiden.

Steglitsan flyger vanligtvis i små korta satser , hoppar med vighet ifrån qvist till qvist, samt klänger och kastar sig än på sidan fin stupa , och gungar sålunda på tunnare qvistar eller på de tistejhufvuden, som hon sönderplockar till föda. Hon flyger väl ej egentligen i flock, dock samlas Stundom flera familjer kring samma tistelgrupp, och bilda då ett lika lifligt som brokigt och omvexlande skådespel. För hvilan uppsökas gerna några toppar, eller en af de högsta grenarne.

I sitt fria tillstånd lefver Steglitsan af åtskilliga fröslag, i synnerhet af vissa öyngmesisters, och synes företrädesvis tycka om frön af tistlar och kardborrar, hvilka äfven om vintern längre erbjudas henne I bur åtnöjes hon vanligen med hampfrö, men gläder sig om hon dä och då erhåiler något grönt, såsom biad af sallat, kål, källkrasse, o. t. v.,