Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


LÅNGTRÅDIG MANET. 55

vatten och dö i detsamma, instängde ett eller par dygn, så framt det icke ömsas.

Det som synes märkvärdigast hos dem, är den fosforiska läkt och sken som de äga. Hos den nu beskrifna arten är lukten ganska äcklig och vedervärdig. Derjemte har den så väl som flere af samma slägte, ehuru denna i synnerhet, egenskapen att både vät och torr förorsaka en brännande sveda eller kliande, liksom nässlor. Torkad, förvandlas den till ett tunnt skinn som en egghinna, hvilken pulveriserad och strödd på huden uppväcker en olidlig klåda vid dess inirängande i porerna, men genom tvättning med saltvatten småningom fortages. Man kallar detta pulver i allmänhet Brännvabel, ett namn som äfven tillägges hela djuret. Utan tvifvel kunde både orsaken och verkningarne förtjena en noggrannare undersökning.

Skenet är också ett ganska anmärkningsvärd! fenomen. Sannolikt tillhör det dessa djuren sjelfva, ehuru det stundom förorsakas af andra smärre hafskräk, nereider m. fi. som bidraga till det allmänt bekanta lysande i Oceanen, i synnerhet vid vissa tillfallen af lurikretsens förändringar och väderskiften;, och delta skenet tyckes äfven ökas genom vidrörande, men minskas i den mån som rörelsen i vattnet tilltager; hvarföre de under storm och oväder icke visa sig. Swartz såg under 47 gr. Polhöjd i Vesterhafvet större Maneter (Medusa Pelagica L.) nattelid ugne med utkastad krok, då djuret alnslångt och trådvis kunde förlängas, och hela massan spridde ett gulaktigt men stundom lifligare sken, som till någon del jemte rörligheten bibehöll sig hos djuret hela dygnet efter dess förvarande i ett kärl fyldt med hafsvatten *). Detta är dock mindre märkbart hos de slag som träffas vid våra kuster.

Manet arterne, som man påstår hämta deras egen näring af hafs-gråsuggorna (Onisci), äro i synnerhet de större Hvalarnes föda, och som denna.Långtrådiga är framför andra talrikäst nära hafsstränderna i Norrska Finnmarken, så måste den äfven betala så mycket drygare skatt åt dessa

  • ) Denna tyckes komma den långtrådiga närmast. Ti)! firgen är den

blåaktig och kanten har 16 emarginaturer, och 4 armar från midten inunder, härkomne från hvar sin knöl vid medelpunkten. Äften har den trådar Tid kanten, men desse äro blott 8, några tum langa, osh utkomma emellan flikarne. Se vidare d*ss Beskrifning i Kongl, Vett. Akad. Handlingar i7or. g ny.