vatten och dö i detsamma, instängde ett eller par dygn, så framt det icke ömsas.
Det som synes märkvärdigast hos dem, är den fosforiska lukt och sken som de äga. Hos den nu beskrifna arten är lukten ganska äcklig och vedervärdig. Derjemte har den så väl som flere af samma slägte, ehuru denna i synnerhet, egenskapen att både våt och torr förorsaka en brännande sveda eller kliande, liksom nässlor. Torkad, förvandlas den till ett tunnt skinn som en egghinna, hvilken pulveriserad och strödd på huden uppväcker en olidlig klåda vid dess inträngande i porerna, men genom tvättning med saltvatten småningom förtages. Man kallar detta pulver i allmänhet Brännvabel, ett namn som äfven tillägges hela djuret. Utan tvifvel kunde både orsaken och verkningarne förtjena en noggrannare undersökning.
Skenet är också ett ganska anmärkningsvärdt fenomen. Sannolikt tillhör det dessa djuren sjelfva, ehuru det stundom förorsakas af andra smärre hafskräk, nereider m. fl. som bidraga till det allmänt bekanta lysande i Oceanen, i synnerhet vid vissa tillfallen af luftkretsens förändringar och väderskiften; och detta skenet tyckes äfven ökas genom vidrörande, men minskas i den mån som rörelsen i vattnet tilltager; hvarföre de under storm och oväder icke visa sig. Swartz såg under 47 gr. Polhöjd i Vesterhafvet större Maneter (Medusa Pelagica L.) nattetid tagne med utkastad krok, då djuret alnslångt och trådvis kunde förlängas, och hela massan spridde ett gulaktigt men stundom lifligare sken, som till någon del jemte rörligheten bibehöll sig hos djuret hela dygnet efter dess förvarande i ett kärl fyldt med hafsvatten[1]. Detta är dock mindre märkbart hos de slag som träffas vid våra kuster.
Manet-arterne, som man påstår hämta deras egen näring af hafs-gråsuggorna (Onisci), äro i synnerhet de större Hvalarnes föda, och som denna Långtrådiga är framför andra talrikast nära hafsstränderna i Norrska Finnmarken, så måste den äfven betala så mycket drygare skatt åt dessa
- ↑ Denna tyckes komma den långtrådiga närmast. Till färgen är den blåaktig och kanten har 16 emarginaturer, och 4 armar från midten inunder, härkomne från hvar sin knöl vid medelpunkten. Äfven har den trådar vid kanten, men desse äro blott 8, några tum långa, och utkomma emellan flikarne. Se vidare dess Beskrifning i Kongl. Vett. Akad. Handlingar 1791. 3 qv.
