dessa. Vi upptäcka genast dessa kännetecken hos den Allmänna Paddan, hvars närmare betraktande är nu vårt föremål.
Hennes breda kropp med dess platta rygg och utsvällda mage har, utom den ljusgula strupen, en smutsgrå färg med bruna och gulaktiga fläckar. Vid början af våren är dock ytan snarare rostfärgad och förändras ofta sedan till mörk olivgrön med rödt blandad. Denna teckning blir ännu oangenämare genom den myckenhet grönsvarta och stundom högröda vårtor eller bläddror som betäcka huden. Hufvudet är nästan bredare än kroppen och munnen vidt klufven. Käftarne äro skarpa, men utan tänder. Ögonen utstående med uppsvällda ögonlock och en gulröd Iris. Hörselgångarne tillslutas af en hinna och öfver hvarje ses en mjuk njurlik upphöjning med fina fastän märkbara porer. De korta framfötterne äro klufne med 4 lika tår, och de bakre, half-lyckte, ha fem med en liten knöl såsom ämne till den sjette, som på skelettet är dock knappt märklig.
Olikheter förekomma likväl i färgen, äfvensom i storlek hos särskilta åldrar och kön. Honans grundfärg är merendels ljusare än Hanens. På de yngre eller 2:åriga är öfre delen klar olivgrön, vid hufvudet dunklare, men starkare bakåt med större och mindre, runda, rödaktiga vårtor, talrikast och smärre på frambenen. Upphöjningen öfver öronen är ljusare med en utstående kant vid sidorna, samt Iris mer blänkande. Framtåerne äro inunder försedda med stora gula vårtor, och de bakre nästan alldeles lyckta med 2 gulaktiga knölar på hälarne. Underlifvet är ljusgrått med otaliga knottror och några olivgröna fyrkantiga fläckar.
Detta slags Paddor, hvilka troligen tillhöra endast vår verldsdel, böra anses egentligen för landtboer utom parningstiden. Do söka skuggrika ställen, mörka skogstrakter, källare, grufvor, bergskrefvor, hålor under jordhögar, trädrötter, gödselstackar, med ett ord, der dagsljuset icke kan intränga och regn icke nåkar dem. Här finnas de äfven den kalla årstiden stundom också djupt nedkrupne i dyn, för att der, skyddade för kälen, öfvervintra, likväl icke som Hamstern och desslikar stelnade, utan i ett slags slummer, ur hvilken de midt på stränga vinterdagen kunna aäckas och börja röra sig.
