Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 89 —

största anförare och i Sveriges förtryck af en lika så djerf som illparig förrädare; denna Monark, säger jag, såg man öfvergifven, hatad och föraktad, i elände sluta sina dagar, sedan han förlorat allt. Kan dygdens belöning och lastens straff med mera styrka visa sig i en och samma tafla? Hvad uppmuntran för hjelten och menniskovännen! Hvad skräck för den fega och illrådiga! — Gustaf Eriksson emottog ett rike fullt af elände och oordning, ingen visshet om Kronans inkomster eller de skattdragandes utskylder, handeln hel och hållen i Lübeckarnes händer, en lika så allmän som djup okunnighet, hvilken underhölls af munkarne som tärde allmogen, och biskopar samt prelater hvilka med oinskränkt välde öfvade sin myndighet. Hade Konungen ägt en allmän och mindre verksam ärelystnad, en svagare kärlek för fäderneslandet, är troligt, att han i stillhet sökt njuta frukten af den värdighet han ernått, och den ryktbarhet han sig förvärfvat; men hans snille och själ voro danade till storverk, och vågar jag nästan anse som ett ibland de yppersta, att ifrån sitt ursprung förstöra källan till alla oordningar. Härvid skulle otaliga svårigheter möta; ett andeligt välde, grundadt på en femhundrade åra häfd, och som kommit så många konungar att bäfva, skulle göras till intet; prelaternas inkomster rättas efter en naturligare måttstock än deras begär; samt ljus och kunskaper spridas ibland ett folk, som var intagit af en förlåtelig ifver för sina förfäders tro och mörker. Ingen