Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 95 —

men endast åt oss det nöje sparadt, att offenteligen förklara den.

Upphöjd, som Ni är, till den mest smickrande ära, att närmast omge eder Konungs person, närmast vårda Hans späda Sons barndom, som visheten fostrar, har Ni alrig glömt, att talangerne, mer än börden, förskaffat Er dessa rum af lysande förtroende. Icke nöjd att gifva åt sång-gudinnorna er kärlek, har Ni fortfarit att gifva dem er dyrkan och ert offer.

Länge hade de redan på lyriska scenen ådragit sig vår förundran och väckt våra tårar. Sorgen, förskräckelsen, de grymma furierne, och passionerne i sin yra ännu grymmare än de, hade nästan beständigt följt deras spår. Än klädde i Tragiskt dok, än i Féeriets förtrollande prakt, men alltid tvungna i sin gång af den höga cothurnen, längtade de att en dag få visa sig i nöjets lättare drägt, i den lägre naturens nästan oklädda behag, antaga mera frihet i röst, gång och åtbörder, röja det enfaldiga i bygdens seder, det rena i dess glädje, det lifliga i dess lekar: alla dessa skatter, så okände eller så saknade i en mera belefvad, fast ej lyckligare verld. Det var till Er, min Herre, som de vände sig med sin önskan; af ert glada snille, er lätta hand, som de väntade att emottaga denna nya prydnad, dessa nya medel att behaga. Det är Ni, som riktat Svenska vitterheten med en ny art af Skådespel, der allt är rörelse, verkning och sång; der en ständigt vexlad