vårda, men hvilka nu upplifvade, kunde bidraga till dess förkofran och värdighet. Vid detta tillfälle vill det synas, som skulle någons välvilja hafva förebragt mitt namn, med erinran, att jag stundom haft mina vägar öfver forntidens fält: att vårt äldre språk dervid naturligtvis varit min ledare: att detta umgänge bibragt mig åtminstone någon tillgifvenhet för det nyare; och, då dessa omständigheter tedde sig för så benägna sinnen, voro de lätt öfverväldigade, och J trodden, mine Herrar, att här kunde tillåtas ett gemensamt utbrott af en ynnest, den J tillförene så ofta enskilt emot mig betygat. Jag dristar väl icke tillegna mig den ära, att hafva varit i en lika lycklig ställning hos samtelige af Eder, mine Herrar; men så känner jag de flestas oinskränkta bevågenhet, som kanske ej en gång studsat vid borgen för mitt uppsåt att vilja gagna, och för min erkänsla emot den förmån att beständigt få njuta Akademiens undervisning.
Vore än allt tillgångit på detta sätt, så anstår dock mig allraminst, att oskära edert beslut, eller, med en illa afpassad uppriktighet, låta mitt omdöme sätta sig öfver edert val. Fullkomligheten har ofta, för att vara tåld, måst förneka sig sielf; ty det är allenast ett visst mått af ljus, som mennisko-ögat utan plåga fördrager; och hvarföre skulle då jag, olik den fullkomliga i allt annat, utan behof, härma honom i blygsamhet? Huru skulle jag icke önska att
