Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 101 —

motsatsen häraf ville tilskynda mig någon benägen fördom hos andra! Jag vore då färdig att tillstå, det jag länge älskat och högaktat vårt språk: att jag bemödat mig om dess närmare kännedom, samt att ögat med nog flit följt detsamma ifrån dess första ursprung, och sedan allt framgent ifrån det ena omskiftet till det andra.

Jag har härvid funnit, att det är med språk, såsom med mennisko-ansigtet. Den första ålderns drag bibehålla sig sällan, och gifva en ganska osäker anvisning på utseendet i tillkommande åldrar. En eller annan slägt likasom nedkastad i ett ödeland och blottad på kännedomen af allt, utom några få behof: en sådan slägt tarfvar hvarken mängd af ord eller deras konstiga böjelse och sammansättning; allraminst under ett hårdt luftstrek, der naturens njugghet icke allenast vägrar det beqvämliga, utan äfven tvingar med beständiga brister. Gåfvan att obehindradt tala förutsätter nöjet att tala, och detta härflyter af sinnets lätthet; men huru kan sinnet vara lätt, så länge det har att brottas med eländet? Ett längre vistande på en ort upptäcker ändteligen dess förmåner: folket ökar sig: de olägenheter, dem den ena ej kunnat afhjelpa, undanrödjer den andre. Häraf uppkommer ett tillstånd, som är beqvämligt i jemförelse med det föregående: beqvämligheten muntrar; munterheten gifver tankegåfvan utrymme samt lif; och så snart denna qvickhet, frambringar