Ett afsteg, förlåten mine Herrar, förde mig ifrån Sveriges språk, hvars beskaffenhet vid nionde århundradet man ännu icke känner med något slags säkerhet. Hvad man tror sig veta om denna tid, då månge vilja tillegna oss äfven skrifkonsten, blifver så mycket mera falskt, som det är hämtadt af en lefvernes-beskrifning öfver Biskop Ansgarius, uppdiktad fem eller sexhundrade år senare, än den föregifves vara skrifven; och lika så förhåller det sig med Rimberti lefverne, samt Adami Bremensis historiska skrifter, dem bedrägeriet inbillat oss höra till detta och närmaste tidehvarf. Jag nämner sådant, för att gifva tillkänna, det Svenska språket i nionde och tionde seklerna ej undergick någon ändring, förorsakad af Tyska lärare ifrån Hamburg och Bremen, hvilka aldrig kommo till Sverige.
Likväl, om man af vissa omständigheter får dömma, så skulle man tro, att vårt språk redan vid år 1000 vunnit någon förbättring igenom Skalderne. Desse voro Isländare, som ur England hämtat något slags lärdom, den de använde dels att uppodla språket i sin fädernesort, dels att förvärfva sig utkomst och anseende vid Nordiska hofven. Om vi föreställa oss, att desse Skalder voro endast för poësien underhållne, så göra vi både dem och konungarne orätt. Troligare hade de att syssla med konunga-barnens uppfostran och att gå sina herrar tillhanda i statssaker, hvilka göromål på den tiden ej
