Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 108 —

Ändteligen inträffade Calmare-förening, som icke allenast bibehöll större delen af förenämde anledningar till Svenska språkets vanrykt, utan ökade dem ännu vidare med Danska högre och lägre embetsmän i orterne, Danska biskopar och prelater samt Danska cantzlerer och skrifvare, hvilka säkert af okunnighet i Svenskan och kanske ännu säkrare för stats-afsigter påförde vårt språk alla de lyten, som de hade i sitt eget. Nu får man säga, att Svenska språket hade föga öfrigt, som kunde förloras, sedan en flod af förderf öfversvämmat detsamma och afbördat sin gyttja öfver hela detta vackra fält. Ord voro utvexlade: ändelser och böjelser förbytte: två tredjedelar af våra dyrbara casus i declinationerne försvundne: stafningssättet vrängdt och förstördt: stilen, som förut varit kort och sinnrik, blef nu vidlyftig och behäftad med en i många långa omvägar sig kring ämnet margfaldigt släpande matthet: språkets manlighet förlorad: väldets namn kunde ej en gång bibehålla sig, och Svea rike förvandlades nu till Sverige; så att Svenska språket vid Konung Gustaf den förstes tillträde var att anse såsom ett skådespel, hvilket i smått föreställde Babyloniska förbistringen.

Denne Konung ägde en naturlig vältalighet, hvilken ådagalades, så väl eljest, som vid alla riksmöten, der han sjelf förde ordet. Hans tal utmärkte sig i synnerhet igenom starka uttryck och ett öfverflöd af liknelser, hvilka