oftast voro öfvermåttan väl träffade. Då Danmarks uppförande, vid slutet af Konungens lefnad, ådrog sig dess missnöje, föranlät sådant honom att låta sitt hjerta utgjutas i verser, hvarmed han bestraffade grannens förmenta trolöshet. Det var dock största lyckan för vårt språk, att så väl reformations-verket, som cantzli-förvaltningen föllo i Olai Petri händer: en man af både snille och lärdom, och hvilken för Historiens skull hade grannsynt igenomgått rikets äldre och i lyckligare tider författade handlingar. Dess många skrifter, som af trycket utgingo till reformationens försvar, återförde Svenska språket till värdighet; och förvaras åt hans penna ett hedrande minne i domare-reglerna, hvilka ännu finnas vid vår Lagbok. Det biträde han hade af sin föregångare i Cantzlers-Embetet, Laurentius Andreæ, och af sin broder Ärke-Biskopen Laurentius Petri, förtjenar visst mycket afseende, men det vill dock synas troligt, att Olaus Petri var begges läromästare i språket.
Konung Erik var för mycket tryckt af sin olyckliga belägenhet, att i alla delar kunna gifva utrymme åt sin oinskränkta kärlek för fäderneslandet och åt de öfriga goda egenskaper, med hvilka naturen och en förträfflig uppfostran honom försett. Hans egen styrka i Svenska språket ses så väl af de psalmer och visor, hvilka finnas utgifne, som af hans öfriga skrifter och i synnerhet handbref, skrifna före och
