Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 112 —

då frambringa något jemlikt med sina största verk; på det vi skulle skönja, att, när hon öfverdrifver sin kraft, sådant ej sker af en slump eller öfvermod, utan för att stadga sin dyrkan, medelst vissa högtider.

Drottning Christinas tidehvarf lyser mer af andra saker, än af Svenska språket. Snart i åttatio år å rad hade vårt krigsfolk lefvat med Tyskar, när Westphaliska freden slöts. Både befallande och lydande hunno såmedelst att glömma modersmålet eller åtminstone att vänja sig vid en blandning, som emellan så närskyldta språk svårligen kunde undvikas. När desse, tid efter annan, återkommo till fäderneslandet, försedde med förtjenster och kännedom af verlden, gaf sådant dem rättighet till det anseende, att gamla fredliga Svenskan måste gifva vika för det gångbara fältspråket; hvaraf uppkom ett alldeles nytt tungomål, såsom nogsamt ses af denna tids skrifter, i synnerhet bref. Endast sammanbindnings-orden voro Svenska, de öfriga äfven som ordningen och talesätten Tyska. Var det fråga om sinnelag; sådant kallades gemöthe: var något som gjorde tillfyllest; det skulle heta erkleckeligt och så vidare. I sanning måste man hafva vackra kunskaper i tyska språket, om man skall förstå Svenska handlingar för dessa tider.

Denna språkets ärg började dock afnötas under Konung Carl Gustaf, som sjelf ägde

mycken