Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 124 —

regerat, men i werlden, som ansåg honom dertill högst värdig; den sanna äran är nemligen en frukt af stora värf, och kommer icke påkallad, utan obuden och af sig sjelf: denne Prins, om han ej medelst bördens höjd af Försynen varit ärnad till Konung och hjelte, hade han igenom en medelmåttigare otvifvelaktigt blifvit sitt Fosterlands Tacitus eller Livius; nu blef han Cesar, lika färdig att makalöst beskrifva stora värf, som att utan like bedrifva dem. De dyrbara bladen, lemningar efter denne Konungens så lediga stunder, som innehålla historien om Vasa Konungarnas regementen, äro märkvärdiga vedermälen deraf. Carl Gustaf omförmäles af skribenter som den bäst talande Prins på sin tid[1]. Men hvilken är den tredje Gustaf lik, när han talar med Vasarnas tunga, och när han hägnar vältalighet?

Svenska Akademien, hvars namn innebär dess ämne, är denne Monarkens verk. Dess höge Stiftare, som sörjer för allt Svenskt, vill att hans ärfda rike skall gifva lagrade Ciceroner, Virgilier och Homerer, så väl som segerhjeltar; om afståndet dem emellan tål jemförelse, och den icke synes för dristig. Jag vördar, gemensamt med alla, den höga Stiftarens visa ändamål, och anser med djupaste

  1. Conring de Not. Sing. Rerumpubl. Op. T. IV: p. 37. Nostro seculo dissertissimus fuit Carl. Gust. R. S. Omnia in senatu proponebat, et per aliquot horas orationem habere potuit.