Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 125 —

undersåteliga erkänsla den oskattbara förmån, hvilken Kongl. nåd mig tillskyndat, när jag nu som ledamot af denna Akademi får visa mig inför densamma. Men fruktan är hos mig stor, att jag strax vid inträdet föga rättfärdigar min Konungs val, eller fredar min heder inom ett så lysande, så läckert samqväm, der äfven medelmåttan är ett oförlåteligt fel. Jag dristar likväl ej att misslika hvad Konungen behagat, om icke tyst och inom mig sjelf, emedan jag mig sjelf bäst känner. Det öfriga måste jag lemna till ödet och en skonsam allmänhet; hvilken, då den ibland har täckts med gunst anse hvad som under muntra ungdoms år af mig kunnat åtstadkommas, utan tvifvel blifver billig i dess fordringar, sedan den tiden icke nalkas utan kommit, då själens eld med kroppens värma aftynar, och viljan står blottad af all hjelp, så mycket mera beklagansvärd, som hon ickedestomindre känner de skyldigheter hon med allt sitt sträfvande ej förmår afbörda sig.

Får jag lof, mine Herrar, i det nödtrång jag står, att ifylla mitt annars magra tal med andras anmärkningar om det språk, som är satt under edert förmynderskap; och således på de fattigas vis hjelpa mig fram med lån? Hvem vet icke att Svenskan räknar sin ålder lika med nordens invånare. Aldrig på egen botten öfvermannade, men ofta på främmande deras herrar, tala vi ännu, i afseende till grunden och arten, det gamla Asa målet, hvilket ifrån