Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 129 —

sammanbindningen, samt således tung och obeqväm: ett skick, hvilket hon ganska länge har behållit, så mycket olideligare, som man derjemte hade för sed, att utan behof utspäcka allt hvad man skref med främmande helst Fransyska ord, hvilka der skulle lysa. Den som tillegnade sin gynnare och välgörare någon bok, eller uppvaktade med bref, kunde icke den tiden på Svenska dermed visa honom sin vördnad, men témoignerade sin submissa devotion. Så skref man i det förra och länge i begynnelsen af detta århundrade. Menniskorna äro sig lika i alla folkslag och tidehvarf. Samma dygder, samma fel och samma nycker mötas allestädes. Cicero visar på flera ställen i sina skrifter sitt obehag deröfver, att hans landsmän ändteligen ville skryta med inblandning af grekiska ord, då de skrefvo i modersmålet, och Plautus gör redan i sin tid skämt deraf i sina Comedier. Ickedestomindre hafva förra seklets lärde, Lipsier, Casauboner, Scaligerer med flera fallit i samma svaghet.

Denna Svenskan, mine Herrar, omgifven af så många slägtskaper, så mycken egen urgammal heder, och i så många åldrar vår oförryckta egendom, är ju det språk, af hvilket denna Akademi bär namn, och som är af Monarken lemnad till eder vård: icke sådan som den fordom talades, på stenar inhöggs, och i Rimkrönikor läses; men som den nu befinnes, sedan

Sv. Akad. Handl. 1786.9