Stjernhjelmar, Columber, Rosenhanar, Wexionier, Lagerlöfvar i det förflutna, samt framför alla, Daliner med flera i vårt löpande sekel, hafva lyft dem opp ur gruset, och visat icke endast dess beqvämlighet för häfd, men äfven redan gifvit den en sådan glans, att purpurklädde män nu mera icke vägra bära lagrar, hämtade ifrån sjelfva höjden af den Svenska Olympen.
Vi äro således lycklige deri, att vi ej tagit emot denna pupillen, då den ännu var yngre, eller i dess alldeles ohyfsade ålder; men sedan dess fägring med åren blifvit ökad; ty språken likna icke menniskorna som tala dem, hvilka i ungdomen äro fagra, men skrynkliga och obehagliga sedan håren grånat och intet smink hjelper. Jag spår slutligen, hvad väg Akademien går, för att vinna det ädla ändamål vår Skyddsherre och vise Stiftare åsyftar. Dess värde ledamöter hafva Engelsmän och Fransmän till föregångare, ja äfven de gamle Romare; och lära utan tvifvel trampa deras fotspår. De sistnämdas språk, nemligen Latinen, så förträfflig den sedan blef, var dock i Andronici, Pacuvii, Ennii, ja ännu Plauti tider lika så ohyfsad och regellös som Svenskan; men de togo Grekernas skrifter till mönster. Athen var deras Paris, der sjelfva Cicero öfvade sig i vältalighets konsten, då Demosthenes blef hans efterdöme, hvars smak han förde med sig till Rom. De rike och förnäme i denna
