journalister och auktorer; detta nit af orthodoxer emot inbillade kättare, lika blindt, lika bittert på parnassen som i kyrkan; dessa hela bibliotheker af stridiga afhandlingar om det sköna och sanna, af rhetorikor och poetikor som fängsla snillet, i stället för att leda det.
Hvarföre frågar man ej naturen? Af dess oräkneliga alster har det ena mera skönhet och fullkomlighet än det andra; men allt är skönt i förhållande, allt fullkomligt i sitt ändamål. Rosen äger ej granens höjd, icke heller granen blommans behag. Hvilken vågar ni väl fördömma?
Härmed är ej nekadt, att ju verkeligen gifves ett allmänt fult, ett allestäds att förkasta: det som sårar allas sinnen: det som stöter allas begrepp: det låga och det orediga. Man bör medgifva ännu mer: all skönhet i naturen upphör att vara det, då den flyttas ur sitt rum; allt fullkomligt blifver fel, då det nyttjas i falsk ordning, då det motsäger sitt ändamål. Ställ granen i edra trädgårdar, hölj klipporna med blomster, släpp strömmen öfver ängarne; och allt blifver obehag, galenskap, förvirring.
Som det förhåller sig i naturen, så förhåller sig ock i konsterna, dessa aftryck af naturen; vare sig genom bildning, målning eller skrift. Icke nog med den skillnad i föreställningssättet, som åtskilda slag af vitterhet fordra. Icke nog att historien ej skrifves som romaner, romaner som predikningar, predikningar som
