Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 137 —

I denna sällsynta förmåga, att aldrig föras hvarken öfver eller under sitt ämne, ännu mindre derifrån; att alltid ställa tanken i bredd med saken, och uttrycket med tanken: i denna visa förmåga består en sann vältalighet. Huru försvinner ej härigenom den prålande skugga, som sökt att henne härma! Huru faller ej, höljd af åtlöje och förakt, det jättelika troll, som i sednare dagar sökt bestorma hennes thron! Men ock, hvilket fritt och vidsträckt fält öppnar sig ej här för dess vexlande behag! Det är svårt att säga, hvilken som mest förolämpat hennes ära: vanvettet som ej blygts att missbruka hennes namn, eller småvettet som vågat vilja inskränka hennes makt, stänga henne med reglor inom en viss liten krets, tvinga henne att antaga en enda drägt, en enda ton och ett enda lynne.

Hvadan kommer då denna envishet, lika skadelig för läsarens nöje som författarens snille, denna myndighet hos vissa så kallade kännare, att utan uppehåll ropa: denna stil är blott den rätta: detta sätt bör allmänt följas; allt annat är att förkasta? Den härrör, som sagdt är, af inskränkt omdöme, af fanatism, eller egenkärlek. Den ene känner ej, den andre vill ej känna mer än det mönster de af händelse valt; den tredje, som finner detta mönster i sig sjelf, tvingas så mycket svårare att erkänna något annat. Häraf dessa krig, dessa eviga tvister mellan kännare och författare,