Derefter höll Biskopen Doktor Johan Vingård, som likaledes af Konungen, vid Akademiens Stiftning, till Ledamot blifvit nämd, följande
INTRÄDES-TAL.
Mine Herrar!
Ibland dem, som lifvas af de renaste känslor öfver stiftningen af denna Akademi, räknas de med skäl, hvilkas gladaste pligt det är, att tolka de himmelska sanningar. Ingen nödgas oftare tala inför allmänheten, än desse; ingen är oftare underkastad den strängaste granskning och de mest skiljaktiga omdömen, än desse; ingen hafver således mer af nöden, att till öfverflöd äga språket i sin manlighet, smaken i sin renhet, vältaligheten i sin höjd. När nu dessa äro de stora föremål, som den höge Stiftaren påsyftat, och här så lyckligen vinnas; skulle då icke läromembetet med glädje vörda denna vittra sammansättning, af hvars upplysande skrifter det egennyttigt väntar den rikaste skörd.
Det saknades i min lycka, att äfven jag skulle blifva en medlem i detta lysande samfund. Densamme, som danat mina öfrige lyckliga öden, har slutligen funnit för godt, att visa mig detta nya vedermäle af sin nåd: en nåd, den jag icke vågar försöka med ord tolka, men
