Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 142 —

väl i alla mina dagar, i det mest erkänsamma hjerta, underdånigt skall vörda: Jag vinner således i dag höjden af en med skäl afundad lycka, då jag får ibland Eder, mine Herrar, intaga ett rum. J vänten att jag följer den allmänna stråten, och vid detta tillfälle erkänner mitt eget afstånd ifrån den skicklighet här äskas. Ingen kunde, och ingen borde göra detta af större öfvertygelse, än jag. Men det blifver mindre nödigt att göra denna bekännelse, då ingen af Eder är, som icke vet, att den som känner, och öfver all jemförelse innehafver de stora egenskaper här fordras, likväl vid mitt val följt helt andra grunder, än dem han i allmänhet stadgat för detta samhälle. Dess val, ehuru endast bygdt på dess nåd, skulle ändå rättfärdigas, allenast jag kunde undgå i dag tala. Men Stadgarne bjuda det, och mig åligger att lyda. Jag utbeder mig då edert tålamod, under en kort berättelse: Om den Andeliga Vältalighetens olika öden.

Då Christna läran begynte att skingra den dimma som betäckte verlden, var den äkta Grekiska och Romerska vältaligheten redan nära sitt fall. Om derföre det nya förbundets förste lärare behöft talekonstens biträde, hade de mindre lyckliga samtida mönster att följa. Men deras okonstlade tal hade ej denna vacklande hjelp af nöden. Ämnets vigt, ledsagad af lärarens undergörande förmåga, satte ofta de så kallade visa i häpenhet och förundran.