Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 144 —

tillkänna, att han börjar ett nytt tidehvarf i denna min berättelse. Hans dråpliga natursgåfvor, odlade i Antiochiska höglkolan, satte honom i stånd att författa sådana predikningar, som, oaktadt så många sekler ändrat både smak och föreställningssätt, likväl i denna dag behålla sitt utmärkta värde, och räknas för mönster af en rätt predikovältalighet. En sådan predikant har i alla tider funnit sina nitiska efterföljare. Mer eller mindre lycklige, bemöda sig likväl flere att likna honom. Ehuru således Basilius, begge Gregorierne och andre icke kunna med honom jemföras, bidrogo de likväl alle i sin mån, att vidga språket och bibehålla den goda smaken.

Hvad desse voro i den Grekiska, det var en Augustinus, Cyprianus, Ambrosius och Petrus från Ravenna i den Latinska kyrkan: män, kände ej allenast för stora insigter i flera lärdomsdelar, utan ock för att iakttaga de reglor, hvarefter ett städadt tal bör inrättas, hvilket skall hafva de tre egenskaper som en stor mästare föreskrifvit: att undervisa, röra, förnöja. Detta var det lyckliga mönster, hvarefter de store predikanter i tredje och fjerde århundradet inrättade sina så kallade homilier. Gudalärans sanningar blefvo föredragne, icke allenast med den renhet i språket och tydlighet i föreställningssättet, som åhörares begrepp fordrade, utan tillika med den värdighet,

att